Som jag kanske nämnt tidigare så får jag mail oftare än jag får kommentarer och att det är flera som hört av sig och faktiskt bett om hjälp. Dock hade jag inte kollat min mail nu på ett tag, men när jag kollade igår låg där ett mail från en tjej med en fråga som jag tycker känns väldigt viktig. Jag skrev tillbaka till henne och fick lov att publicera hennes fråga på bloggen.

”Hej! Jag heter *****, är 20 år, och jag hoppas du kan hjälpa mig för när jag läst din blogg så verkar det som att du och din pojkvän är så lyckliga tillsammans. Sen tycker jag att du verkar förstå kärleken på ett helt annat sätt än mina vänner som jag har försökt fråga om råd. Det är nämligen så att jag har haft förhållanden, men aldrig upplevt den där himlastormande känslan av att vara så förälskad. Som du själv skrivit, det gör ont i hjärtat på dig när du och din pojkvän är isär. Ni saknar varandra, och säger gulliga saker till varandra. Jag har aldrig upplevt det. Jag har varit kär men det har aldrig känts så där underbart. Det blir grått och vardagligt och till slut tröttnar jag på att killarna jag är ihop med knappt kan säga att de tycker om mig. Var är min prins som sveper mig av fötterna, säger att jag är vackrast i världen och slåss för min skull?”

Ja, vad ska jag svara på det? Kärleken är ett mysterium som vi aldrig kommer att förstå fullt ut. Däremot kan jag nog ge rådet att du inte ska leta efter den där himlastormande känslan, för det är inte alla som upplever kärlek på det viset. Kärlek handlar inte om att man ska bli svept av fötterna av någon prins som i sagorna, och definitivt inte att han ska slåss för en. Det är helt normalt att det blir grått och vardagligt efter ett tag. Det är då man väljer om man ska vara kvar i förhållandet eller inte. Jag personligen tror att om man verkligen älskar någon så trivs man även med det grå och vardagliga.  Då är kärleken mer mogen och stabil.

Komplimanger är väl något vi alla vill ha. Helst hela tiden! Men vill man ha komplimanger ska man inte bara vänta på dem. Säg en komplimang till din kille först så får du nog en tillbaka, och ju mer komplimanger man ger desto lättare blir det.  

Sen tänker jag nog vara lite elak och säga att ung kärlek faktiskt sällan är äkta kärlek. Många unga tjejer bildar sig en felaktig uppfattning om hur kärleken ska vara och hur det ska kännas genom hela förhållandet. Men när man är ung spelar hormonerna spratt med en och känslorna flyger fram och tillbaka som ett jehu. För jag tror verkligen att man som ung måste få "leka av sig". Man måste prova på kärleken, och alla de olika faser den kan erbjuda, allt från smärta till lycka. Men det är först när man blir äldre som man kan förstå den, och även uppleva den på riktigt. 20 kanske inte känns så ungt. Man är myndig, man får gå på krogen, man kanske till och med jobbar och har lägenhet eller kanske barn. Men när det gäller kärlek är man fortfarande bara barnet som tar sina första stapplande steg.  Den kärleken jag upplevde när jag var 18-20 är ingenting mot den kärlek jag känner nu.

Det är så vanligt att vi tjejer uttrycker oss med ”Jag har aldrig varit så kär som nu.” Du kanske själv känner igen den. Och det finns sanning i det. Ju mognare man själv är och kärleken är, desto starkare blir den. Mitt bästa råd jag kan ge till dig nu det är att inte ha bråttom. Du behöver inte hitta kärlek, du måste inte ha en pojkvän. Låt känslorna komma till dig istället för att jaga dem. Det är då du helt plötsligt finner kärleken, när du minst anar det, och det är det jag anser vara att bli svept av fötterna.


Det du måste göra innan du går in i ett förhållande är att känna efter. Tycker du om killen? Är du kär? Glöm bort det där med att vara redo eller att det är en bra plats i livet för ett förhållande. Kärleken struntar fullständigt i vart i livet du är. Glöm aldrig bort att det INTE är viktigt att ha pojkvän. Man är inte sämre som människa för att man är singel och ett förhållande betyder ingenting om inte känslorna finns där redan från början. Jag är övertygad om att du kommer att känna av den där kärleken så småningom. Du kommer att få en massa komplimanger och så länge du är villig att jobba för det så kommer inte förhållandet bli grått och tråkigt.

Lycka till! <3





OBS! Jag är inte på något sätt utbildad som terapeut eller psykolog, utan jag ger bara min synpunkt på det hela. I slutändan måste alla själva lära sig att känna efter när saker känns rätt eller fel och veta vad som är bäst för en själv.

Jag tänkte dra upp lite om en fobi som inte är direkt ovanlig men som många faktiskt inte ens vet om! Emetofobi kallas den och det är helt enkelt fobi för att "hälsa på Ulrik" eller kasta upp.

Jag lider själv av denna fobi och klarar alltså inte ens av att skriva vad fobin handlar om. Det är dessutom väldigt tufft för mig att skriva detta inlägg eftersom det fobin handlar om är det sista man vill tänka på. Men jag ska försöka förklara så gott det går.

Emetofobi yttrar sig på flera sätt, exempelvis att man är rädd för att må dåligt offentligt, man klarar inte av att se andra som mår dåligt och i många fall så har man en överdriven rädsla för bakterier och smittor. Många emetofober klarar inte av offentliga toaletter, att ta i handtag eller sitta på samma buss som någon som är förkyld.  

Emetofobi kan även utvecklas till andra fobier, framförallt för saker som kan kopplas samman med att må dåligt som flygskräck (flygsjuka), tandläkarskräck (händer i halsen) eller för att gå på tivoli.  



***************************************************************************

Enligt en brittisk sammanställning tillhör emetofobi en av de mest vanliga fobierna och rangordnas som nummer 5 eller 6 av vanligaste fobierna. Trots detta är det alltså inte många som vet om denna fobi. Däremot har jag märkt att flera andra bloggare har yttrat sig om att de själva har denna fobi, då bland annat Paow och Keela. En tjej skrev till mig häromdagen och berättade även att hon startat en ny blogg där hon förklarar hur det är att leva som emetofob och den kan ni läsa >>HÄR<<.


När jag haft kontakt med andra som har samma fobi så är vi ofta överens om samma sak, nämligen att man upplever en minskad förståelse för just emetofobi. Folk verkar inte ta fobin på allvar, eller inse att det faktiskt är en riktig fobi. Många verkar ha svårt att förstå att det handlar om mer än att man bara tycker att det är äckligt, utan att man faktiskt får ren panik eller ångestkänslor. Folk kan prata hejvilt om just det jag har fobi för utan någon respekt för att vi som är emetofober faktiskt tycker det är fruktansvärt plågsamt. Man kastar inte spindlar i ansiktet på en person med arachnofobi (spindelfobi), då borde man även visa hänsyn till en som har emetofobi.  


****************************************************************************

Jag personligen är inte alls lika hårt drabbad som många andra. Jag har inte fobi för baciller eller att ta i handtag, inte heller för att flyga eller åka båt eller gå på tivoli. Däremot tycker jag det är väldigt obehagligt när jag inte mår bra, eller om någon i min närhet säger att de inte mår så bra. Jag kan tycka det är jobbigt att vara på en fest om jag märker att någon blir för full. Jag klarar inte av att se någon må dåligt på film eller tv och jag är inte så överförtjust i tanken på att åka till sjukhus där det finns människor som är just - sjuka. Det jag har mest problem med är att se andra göra detta, och att höra ljudet...

Jag har även märkt av många andra "symptom" som kan följa med emetofobi, bland annat har jag inte haft magsjuka sen jag var liten, något som verkar vara vanligt bland emetofober eftersom de inte gärna utsätter sig för bakterier och smitta och är noggrannare med hygien och att tvätta händer osv. Jag tvättar inte händerna för minsta lilla men jag tvättar dem nog oftare än många andra.

Det finns även andra små tvångstankar som jag har som följer med emetofobin. Spilld mat på gatan t ex kopplar min hjärna ihop till något annat och jag får direkt höja blicken och fokusera på något annat för att inte tänka på vad det kunnat vara. Sitter jag jämte någon som hostar kan jag rycka till och koppla det till ett visst annat ljud tills jag märker att det bara var en hostning. Efter en fest en natt valde jag bort att följa med min älskling hem på grund av att han var för full och valde istället att sova trångt tillsammans med en annan tjej på min brors soffa, av ren rädsla för vad som skulle kunnat hända på vägen. Något jag har superdåligt samvete för idag.


Men jag har även lärt mig kontrollera fobin något. Jag kan koppla bort tankarna och undvika att få den där panik-känslan. Jag kan tappa aptiten om någon råkar nämna ordet när jag äter, men jag kan också fokusera på något annat och få tillbaka den lika snabbt. Som sagt, det finns de som är så mycket mer drabbade än vad jag är, som inte kan leva normala liv tack vare denna fobi, så jag får kalla mig lyckligt lottad även om jag vid ett flertal tillfällen har gjort ett val mot min vilja på grund av fobin.


*****************************************************************************

För er som vill veta mer så kan ni även läsa på dessa sidor om denna fobi:


*Emetofobi.se - Föredetta SME (Svensk mötesplats för Emetofober), där man kan bli medlem och ta del av ett forum med andra emetofober.

*Fobikliniken - Lite kort om Emetofobi och hur den yttrar sig.

*Emetofobi-blogg - En privat blogg som tyvärr inte har så mycket mer än ett enda inlägg om just emetofobi, och det verkar vara lite dåligt översatt med ett program, men kan man bortse från det så är det inlägget väldigt informativt och berättar hur det kan vara för någon som har extrem emetofobi. 


******************************************************************************** 


Vill bara avsluta med att jag tycker att man ska visa respekt för att vissa människar faktiskt har irrationella rädslor för de mest konstiga saker. Bara för att man själv inte är rädd för något betyder inte att någon annan inte kan vara det. Alla bör få respekt eftersom deras fobier ändå drabbar dem negativt på ett eller annat sätt och en fobi är inget man kan styra själv. Det är inget medvetet val man har gjort och man ska inte behöva göras till åtlöje för att man har en fobi som inte är lika "accepterad".

Det var länge sen jag kände mig tillräckligt motiverad för att köra ett ordentligt åsiktsinlägg, men jag blev faktiskt inspirerad nu. Jag har läst fram och tillbaka om folks olika synvinklar och åsikter om plastikoperationer, ett ämne som ändå blir mer och mer aktuellt. Jag har t ex läst om folk som rasar mot att unga bloggare plastikopererar sig på löpande band, och det ska konstant diskuteras om kändisar och deras operationer. Har hon eller har hon inte?

Jag tycker  personligen att hela plastikindustrin fungerar väldigt dåligt och att det egentligen är där problemet ligger. Jag tycker inte det är något fel på att plastikoperera sig om man verkligen mår dåligt över något, men i dagens samhälle så kan en person fixa till minsta lilla så länge de har pengar till det. Och så är det ju när det finns privatkliniker som ser varje fall som ett extra klirr i kassan, snarare än en person, som det blir så fel!


Jag vet att en person oftast får gå på konsulterande möten om de bestämt sig för att göra en operation, men jag tycker att det krävs mer än så. Jag vet inte vad kirurgerna går efter när de bestämmer vem som är lämplig eller inte, men tittar man på de mest extrema fallen idag så kan man fundera på hur läkarna har tänkt när de godkänt att dessa personer ska få operera sig.






Jocelyn Wildenstein som syns på bilden ovanför är väl ett typexempel på när det har gått för långt. Jag skulle vilja veta vilken läkare som tycker att hon fortfarande är en lämplig kandidat för en plastikoperation? Någonstans har ju läkarna glömt bort vad som ska vara för en persons bästa och bara tänkt på hur mycket pengar de kommer få in på att göra dessa operationer.


Innan jag får den frågan så kan jag svara att ja, jag hade själv kunnat tänka mig att göra en operation om jag hade pengarna. Det finns en grej jag faktiskt mår ganska dåligt över på min kropp och det skulle jag rätta till. Men då skulle jag ju också vilja att läkarna faktiskt utgick från just det, att jag mår dåligt över något och att jag därför är en bra kandidat. Sen skulle jag vilja att de stoppade mig om jag ville fortsätta göra fler operationer, eftersom dessa operationer inte hade varit för att jag skulle må bättre, utan enbart skulle vara ytligt.






Man ska försöka vara så stolt över hur man ser ut som möjligt, men i vissa fall så är det faktiskt inte möjligt. Och när det då trillar ut kändisar och bloggare som opererar sig på löpande band så blir hela plastikindustrin en cirkus. Jag hade velat se att människor som bestämt vill operera sig får träffa både konsulter och även en kurator eller psykolog där man verkligen pratar igenom det, och där man verkligen kan bedömma om en person faktiskt mår dåligt av sitt utseende eller inte. Med tanke på vad som kan hända om en plastikoperation går fel så är det väl det minsta man kan göra?

*****************************************

Vad anser ni? Är all plastikoperation fel eller finns det undantag då man kan förstå det?

Alla har vi väl någon gång fått höra eller kanske själva tänkt tanken på att man borde råna en bank när man har lite ont om pengar. Antingen kommer man ju undan med det och blir rik eller så åker man i fängelse, och vi vet ju alla att i dagens samhälle är detta knappast ett straff.

Jag har gått och småtänkt på det här nu sedan igår. Då startade nämligen rättegången mot Anders Behring Breivik som står åtalad för terrorattentaten på Utöya och i Oslo. Diskussionen bland mina vänner gick varma och det var knappast om ifall han skulle bli fälld eller inte, utan snarare hur denne parasit levde i fängelset. Enligt mina vänner, och även engelska Wikipedia, har Breivik nämligen hela 3 celler till sitt eget förfogande. En som han använder till att sova i och även titta  på film, en cell med en dator (dock utan internet) som han kan använda, och ytterligare en cell för ett gym. Nu inser ju jag att Breivik inte kan använda de allmänna datorerna eller gymmet av risken att någon annan intern skulle slå ihjäl honom men då undrar ju jag varför man ger en sån hemsk människa rättigheter överhuvudtaget. Varför ska människor som begått så hemska brott få leva  på samma villkor som någon som begått ett mindre brott? Inte nog med detta så har Breivik fortfarande rätt att brevväxla och har tydligen kontakt med likasinnade över hela världen, och norska myndigheter var till och med oroliga över att han höll på att sprida sitt budskap och sitt manifest i Norge som skulle kunna leda till att andra attentat kan ske i framtiden. Ja, men ta bort denna rättighet då!






Och så här är det ju överallt, inte minst i det svenska samhället där ett fängelsestraff knappast är ett straff längre. Internerna får god och bra trerätters middag värd 40 kr/portion med valmöjligheter på flera rätter. Detta medan skolbarnen i Sverige får mat för 10 kr/portionen, oftast utan valmöjligheter och med lite tur kanske det ingår efterrätt någon dag. Vissa skolor har det dock bättre då de har en bättre ekonomi, men sen när ska skolväsendet styras som ett företag?


Interner på fängelsena har även rätt till att sitta vid internet, pyssla med sina hobbies, träna och titta på en massa film. Allt medan våra äldre allt som oftast blir lämnade i sina rum på äldreboenden och får i stort sett mest stirra in i väggen och blir serverade så dålig mat att hela 16 % av de äldre är undernärda!

Interner har dessutom rätt till att jobba och tjäna pengar, alternativt plugga. De kan alltså läsa gymnasienivå eller till och med läsa in högskolepoäng medan de sitter av sitt "straff". Detta medan arbetslösa i samhället slåss som gamar över de få jobb som finns. Arbetslösa tvingas tacka ja till skitjobb på någon enstaka timme i veckan, med risken att inte få ersättning om man tackar nej. Laglydiga invånare har jättesvårt att komma in på de utbildningar de vill då allt fler måste plugga för att sysselsätta sig.


I svenska fängelser har man dessutom en regel som innebär att internerna måste utföra någon form av aktivitet minst 1 timme om dagen. Detta för att det anses ohälsosamt om de bara skulle ligga i sina celler hela dagarna. Så med andra ord tar man hänsyn till fångarnas välbefinnande. Detta medan det konstant saknas pengar inom vården för att få igång ett ordentligt hälsoarbete och en bra sjukvård för resten av befolkningen.



Anders Breivik Behrings cell i Halden Fengsel till vänster, ett typiskt internat-rum på Vara Folkhögskola till höger. Ja, vilket ser bekvämast ut egentligen?



Nu har ju inte jag någon utbildning i rättssystemet så sett så nej, jag kanske inte inser hur krångligt eller komplext det är när man ska sätta upp en budget för vart pengarna ska gå, men samtidigt tycker väl inte jag att det krävs något geni för att inse att man kan dra av pengar ur budgeten till svenska fängelser, för att istället fördela dessa pengar på budgeten till skolor eller äldreomsorg. Någonstans i svenska regeringen sitter det alltså ett gäng politiker som anser att folk som begår brott ska få ha det lite bättre än barn, äldre och människor som inte begår något annat brott än att vara en del av statistiken i vårat samhälle.


*************


Vad tycker ni? Är det ett straff att sitta i fängelse eller inte? Borde man inte styra rättigheter efter straffet som begåtts, snarare än att bara fokusera på tiden som ska sittas av?

Visst är det ganska lustigt att många är helt överens om att smaken alltför ofta är som baken och att alla har rätt till sin åsikt, men så fort det handlar om musik så verkar det som att man inte har rätt att lyssna på det man vill, för då har man "dålig musiksmak"? Visst, det är inte bara musiken som råkar ut för det. Tydligen kan man ha dålig smak vad gäller kläder, inredning och film också, men jag tycker nästan det är värst inom musiken.

Oavsett om vi snackar musik eller inte egentligen så borde väl smak vara något personligt? Det borde väl inte handla om att man måste tycka om en viss slags musik eller vissa specifika band eller artister för att anses ha bra smak? De som lyssnar på rock tycker att folk som lyssnar på schlager har dålig smak, medan de i sin tur tycker att hiphopare har dålig smak och så fortsätter det så. Enligt mig finns det ingen dålig smak, bara personligt tyckande och det finns inget som inte säger att det ena eller det andra skulle vara ett tecken på bra eller dålig smak.








Bland det värsta jag vet är också musiksnobbar. Ni vet, de där människorna som gärna påpekar vilka creddiga band de lyssnar på. Gärna något band som aldrig kommer spelas i radio och som fått högsta betyg i recension av folk som "kan musik". De som påstår att man inte har hört bra musik förrän man lyssnat på ett riff av någon okänd men mycket talangfull och bekymrad ung kille som skriver djupa låttexter om döden. Aldrig att de skulle kunna lyssna på något kommersiellt, för så fort något blir populärt så är det ju inte djupt längre... eller hur var det nu? Och ännu värre, musiksnobbar som konstant påpekar att musiken var bättre när man lyssnade på stenplattor för då betydde musiken något. Hmm... så det finns alltså inga musiker idag som tar sin musik på allvar?


Jag ser på musik lite som jag tänker om filmer. En film måste ha något speciellt för att vinna en Oscar, men det betyder inte att hela världen tycker att filmen är bra för det. Det finns djupa filmer som berör och som blir många människors favoritfilmer genom tiderna, men sen har man de mer lättsamma "dåliga filmerna" som också blir populära. Varför? Jo, för att många olika sorters filmer fyller olika funktioner. En lättsam komedi kan vara det som behövs en kväll, snarare än en djup tårbomb, och då funkar den! Samma sak är det med musik. En låt kan fylla sin funktion under ett speciellt tillfälle, även om man inte skulle lyssna på låten när man kanske sitter själv hemma och ska städa lite.


För att summera så är det lite så här. Om man är inskränkt vad gäller sin musiksmak, om man vägrar att ens lyssna på en låt för att det råkar vara kommersiellt eller en typ av musik man vanligtvis inte lyssnar på så tror jag man missar mycket. Ja, i slutändan kanske man inte gillar det, men då har man åtminstone gett något en chans. Hur kan man veta att man inte tycker om något om inte man provat? Sen vet jag att man kan såklart veta om man inte brukar tycka om t ex trance och techno, helt klart. Men vad är det som säger att folk som lyssnar på detta har sämre smak?


Och jag själv då? Ja jag lyssnar mest på metal, men jag blandar detta med opera, klassisk musik, gammal rock, popballader, trance och allt möjligt. Jag har låtar med Elvis Presley, Westlife, Die Toten Hosen, Queen och Metallica och jag har en schlagerlåt, en radiodänga, en countrylåt, tysk trance och new age. För jag begränsar mig inte till vad andra tycker är bra eller dåligt. Jag lyssnar på det jag vill och det jag själv tycker om. Tycker någon då att jag har dålig musiksmak så får de väl tycka det, men jag är inte så dum att jag slutar lyssna på musik jag gillar för att någon annan inte accepterar olika tyckande.


Vad är egentligen bra musik? Enligt mig handlar det om låtar man helt enkelt tycker om. Så enkelt är det! Låtar som påverkar en positivt. Varför ska man komlicera det med att påstå att det måste vara "creddiga" band med "creddiga" texter?

Jag fick idag veta en ganska kul sak genom en vän som läser en kurs om kommunikation via media. Hennes lärare hade hittat en tidning som publicerat en artikel om att det faktiskt är hälsosamt att blogga! Enligt en israelisk undersökning så ökar självkänslan och välbefinnandet om man driver en personlig blogg som är öppen och ärlig. Bloggen fungerar som ventilation för känslor som annars kan ligga och pyra och man brukar få ett fantastiskt stöd från sina läsare.


Studien går även in på att bloggandet är vår tids dagboksskrivande och daböcker har alltid använts som ett sätt att skriva av sig. Och enligt undersökningen så var majoriteten av responsen på deltagarnas bloggar positivt även om en del råkade ut för nätmobbing.


Men jag ställer mig väldigt frågande till detta också. För även om jag har fantastiska läsare och väldigt sällan råkar ut för otrevliga kommentarer så finns det väl de bloggare som får stå ut med att konstant hånas, hängas ut och mobbas, framförallt storbloggare. För att inte tala om den stress som många tjejer känner för att bli så stora som möjligt. Jag tror att bloggandet mycket väl kan fungera som någon form av terapi, och att man kan skriva av sig men då gäller det att nå ut till rätt personer, och att man beter sig rätt från början. Man måste nog starta bloggen med just målet att skriva av sig och inte för att bli stor.


Men jag tycker det är skönt att skriva av mig i bloggen ibland, även om jag håller det absolut mest privata utanför bloggen. Jag kan släppa bloggen för att göra annat om det behövs så jag upplever aldrig den stressen att konstant hålla den uppdaterad.

Hur känner ni läsare som har bloggar? Mår ni bättre av att blogga? Har bloggen medfört en positiv förändring i erat liv? Eller upplever ni stress ibland när ni inte hinner blogga eller när ni inte får så många besökare som ni vill? Please tell me!

Respekt är något som alla vill få från sina medmänniskor, både nära och kära och även från folk man inte känner. Men jag tycker det verkar som att väldigt få faktiskt vet vad respekt är, eller hur man förtjänar det. När jag googlade respekt fick jag inte fram en enda bild som symboliserade det jag anser att respekt är. Kanske för att den respekt jag talar om inte går att sätta på bild, eller göra symboliskt.

Jag anser att man måste visa respekt för att få respekt tillbaka. Jag kan till exempel inte respektera en människa som förstör andras saker, eller kallar folk öknamn, eller som slåss. Inte heller kan jag visa respekt för någon som inte visar någon form av aktning eller respekt för mina åsikter eller för hur jag är som person. Dessa människor kan inte heller kräva den respekten av mig.

När jag gick i högstadiet var det många av killarna i min klass som talade om respekt. Hur de fick respekt från andra klasskamrater och andra på skolan. Denna så kallade respekt fick de genom att hota med stryk, vara allmänt stökiga och bete sig som svin. Detta är inte vad jag kallar respekt. Folk respekterade dem inte, de var rädda för dem. Det är en stor skillnad på dessa två. Att dessa stökiga killar inte förstod att man kurade undan för dem för att slippa få en hård knuff, eller att man bakom deras ryggar var överens om att de var de största rövhålen på skolan är för mig obegripligt. Vad trodde de att man skulle tycka när de betedde sig så? 

En del blandar även ihop respekt med kärlek. Att man automatiskt respekterar någon bara för att man bryr sig om den personen, men det är inte heller sant. Man kan älska någon men ändå samtidigt bete sig respektlöst mot denna person genom att ignorera deras viljor eller önskemål, eller att ta dem för givet och inte lyssna på vad de säger. Kanske gör man inte detta medvetet men om man respekterar någon kommer detta automatiskt. Nu kanske vissa anser att om man älskar någon på riktigt så respekterar man den personen men det är inte alls säkert. Jag har själv upplevt ett förhållande där jag behandlades totalt respektlöst även om personen faktiskt älskade mig. Men då handlar det oftast om att den personen inte lärt sig innebörden av ett respektfullt förhållande, eller hur man behandlar folk med respekt. Ett exempel är tonåringen som låter sin mamma städa upp eller som slänger sina smutsiga jeans i tvätthögen och säger att han/hon vill hade dem tvättade innan helgen. Tonåringen älskar ju fortfarande sin mamma men det där är exempel på totalt respektlöst beteende.

Ett annat vanligt område är personer som har makt. En person som har makt kan lätt tro att denne får respekt från människor runt omkring sig. Men detta sker inte heller automatiskt. Det handlar om hur denna människa utnyttjar sin makt, och även hur personen i fråga tog sig dit. En chef som behandlar sina anställda illa eller som inte lyssnar på problem får ju inte sina anställdas respekt. Man lyder för att det är chefen som talat och för att konsekvenserna kan vara för ödesdigra om man inte gör det. En chef som hamnat i sin position genom att trampa på andra och ljuga förtjänar inte heller respekt då han inte respekterat de han trampat på eller ljugit för.

Men vad är då respekt? För mig handlar respekt om att man lyssnar på varandra. Man accepterar varandra för de man är och man behandlar varandra rättvist. Man accepterar att man tycker olika och man låter den andra tala för sin sak oavsett om man håller med eller inte. Man ber om ursäkt om man gjort fel eller sårat någon. Man hjälper sina medmänniskor om det behövs, och man tänker på hur en person reagerar innan man säger eller gör något förhastat. Man ger lika mycket tillbaka som man tar och ännu mer därtill. Det innebär att man inte lassar över saker på någon annan och att man tar sitt eget ansvar för sina gärningar. Det innebär att man frågar om lov och tackar för sig om man får hjälp.

Respekt handlar för min del om att man behandlar andra som man själv vill bli behandlad helt enkelt. Om man totalt trycker ner en människa kan man egentligen inte kräva att bli behandlad bättre än så själv.  

Vad är respekt för er? Vad är respektlöshet i era ögon? Kan man kräva respekt eller måste man förtjäna den?
 

Jag har varit så otroligt oinspirerad idag så det är inte sant! Jag har bara loggat in på bloggen för att svara på kommentarer och funderade på att inte uppdatera alls eftersom jag själv inte tycker det är värt att lägga upp ett blogginlägg bara för att säga att man inte kommer på något att skriva. Liksom hur kul är det att ni får veta att jag kör tvätt idag med, eller att jag tagit ytterligare en promenad till affären... för att köpa mjölk? Dessutom blev min nageldesign som jag höll på med ett totalt fiasko så nu får man börja om från början och hitta på något nytt.  

Men  intet ont som inte för något gott med sig. Eftersom jag varit så oinspirerad så började jag läsa en bok som jag lånat av min älskling. Boken heter "Gryning över Kalahari - om hur människan blev människa" och är skriven av Lasse Berg. Jag har inte läst klart den än men har läst halvvägs på en dag för den är så otroligt intressant. Boken handlar om evolutionsteorin, om hur människan uppkom och Lasse Berg har själv följt en massa studier och teorier och vrider och vänder på dem på alla möjliga sätt och vis. Boken skrev han när han själv var bosatt i Rwanda.





Boken är intressant inte bara för att den behandlar ett intressant ämne utan man inser faktiskt att människans uppkomst fortfarande är ett stort nät av teorier och att man faktiskt inte vet ett smack! Dessutom blir man hänförd över Lasse Bergs tänkande vad gäller djur och deras intelligens. Han ifrågasätter hela tiden att människan skulle vara intelligentast på vår planet. Och när man börjar läsa om hur människan levde när vi fortfarande var grottmänniskor så får man en helt annan insikt på varför vi är som vi är idag också!

Något som jag läste som jag tycker är totalt tänkbart i alla möjliga situationer var den här meningen:

"Man får alltid tänka på möjligheten att det kan vara precis tvärtom!"

Och så är det ju. När vi tänker det värsta om en människa så borde vi alltid ha i bakhuvudet att det kan vara precis tvärtom! När vi tror att saker kommer skita sig, tänk att det kan bli precis hur bra som helst. Nu menade ju Lasse Berg egentligen vetenskapliga teorier,som tex varför människan började gå på två ben och så men jag tycker den meningen är väl tänkvärd. Med andra ord, tänk efter mer än en gång. Saker är inte alltid som de verkar. Ett exempel han faktiskt drar upp i boken är att forskarna fram tills ganska nyligen var överens om att människan utvecklades och lärde sig göra och använda redskap på grund av att vi var intelligenta, men numera finns teorier om att våran intelligens ökade i takt med att vi tillverkade redskap istället. Som sagt, det kan alltid vara precis tvärtom oavsett hur säker man är från början.

Ja, nu är Alla hjärtans dag egentligen officiellt över. Jag har tagit en promenad idag, ätit lax med pressad potatis och pysslat lite med annat. Det närmaste jag kommit till att fira med min pojkvän var att vi sms:ade varandra, som vi ju gör varje dag ändå. Är det en katastrof för det? Svar: NEJ!

Jag tycker det är så trist att hela världen blir helt nojjig bara för att det råkar vara Alla hjärtans dag. Jag har tidigare uttryckt mina åsikter om dagens samhälle och den press vi fått på oss att ha någon vid sin sida. Det är som att det är viktigare att ha en partner än att det faktiskt ska finnas kärlek där. Överallt idag har jag stött på inlägg från folk som är singlar och som antingen varit rent av deprimerade för att de är ensamma, eller varit bittra för att det inte finns någon dag för singlar. Och hela den här "Forever alone"-mentaliteten har dykt upp överallt! Ensam en dag är tydligen lika med att man för evigt kommer vara ensam.... hmm..?

Jag tycker det är så tråkigt att folk inte kan vara ensamma, inte kan vara singlar, och att det är tusen gånger värre bara för att det råkar vara 14:e februari. Är det inte viktigare att vara ihop med någon man verkligen älskar, hellre än att bara ha någon så att man inte ska vara ensam på Alla hjärtans dag? Älskar man inte sin familj, sina vänner eller sitt husdjur så att man kan hylla den kärleken istället? Är det så viktigt att ha någon att man låter en kommersiell högtid, som i stort sett handlar mer om att köpa onödigt krimskrams än kärlek, göra en så nere?

Ja, det är lätt för mig att säga kanske, jag som har ett förhållande. Jo, men jag har fortfarande spenderat Alla hjärtans utan honom. Jag blir inte deprimerad för det. Jag kommer tycka det är lika underbart att träffa honom på fredag igen ändå! Och jag kan förstå att alla par vill hitta på något på Alla hjärtans dag, men då hoppas jag också att det handlar om att faktiskt fira kärleken er emellan, och inte att det är viktigt att ni har varandra just idag. Men att hitta på något är lika viktigt och kanske till och med roligare och mer spontant om man gör det vilken annan dag som helst på året!

Människan i dagens samhälle sätter sån press på specifika datum att det är löjligt. Är man inte lika mycket singel imorgon? Är man inte lika kär i sin pojkvän om en vecka? Älskar man inte sin familj varje dag, varje månad, året runt? Är det så fel att vara singel 14:e februari? Varför är det inte lika fel den 23:e mars? Då ahr man ju varit singel längre, om man nu ska spela på det kortet. (Eftersom jag anser att det kvittar hur länge man varit singel.)

Jag önskade att de personerna som känner sig nere på Alla hjärtans dag inser att det viktigaste i livet inte är att vara i ett förhållande. Kärleken är viktig, något annat säger jag inte, men om man inte är kär eller förälskad i någon så finns det väl ingen anledning att känna sig nere på Alla hjärtans dag? Kärlek är så mångfacetterad och kommer i så många olika skepnader och former att det är omöjligt att säga att man inte har något att fira en dag som denna.

Det har väl inte undgått någon att vår kära statsminister vill höja pensionsåldern till 75 snarare än 65. Mina vänner på Facebook har iallafall reagerat stenhårt på detta och lagt upp den ena dumförklarande bilden efter den andra.

Jag har försökt hitta ett uttalande från Reinfeldt om detta, eftersom jag å ena sidan hört att folk ska tvingas att jobba till 75, men å andra sidan har jag hört att man fortfarande kan gå i pension vid 65, men att man får fortsätta jobba om man vill och klarar av det. Jag har heller inte läst något om huruvida man får gå i full pension vid 65 eller om det då skulle handla om förtidspension. 

Men om vi utgår från att man faktiskt inte får sin pension förrän vid 75 skulle det alltså bero på, enligt herr Reinfeldt, att medelålder ökar i Sverige. En annan anledning var att det är många äldre som blir rent av deprimerade när de blir sysslolösa. 

Ja men okej, herr Reinfeldt. Vi har ett växande problem med ungdomsarbetlöshet och om folk då ska vara kvar ännu längre i arbetslivet kommer väl knappast det problemet lösas? Och med tanke på erat idiotförslag för några år sedan om att folk ska utförsäkras även när de är sjuka så innebär det att arbetsmarknaden kommer vara fulla med människor som är sjuka och för gamla för att klara av de sysslor som begärs. Människor mellan 65 och 75 kommer alltså, vaddå? Tvingas söka socialbidrag och vara inskrivna på arbetsförmedlingen om de inte kan få ett jobb som de klarar av? Vad händer då med arbetslöshetssiffrorna? Jo, de kommer skjuta i höjden! Som de redan gjort sen högeralliansen "satte sig på tronen".
   

En annan anledning till att öka pensionsåldern enligt Reinfeldt var också för att människor mitt i livet ska ha större chans att byta karriär och få chansen att studera vidare. Så vad herr statsminister menar är alltså att folk som är 50 inte kan plugga vidare idag? Eller att 15 år är för lite för att kunna ändra sitt liv?

Min personliga åsikt är att det luktar pengagirighet lång väg! Pressa ut skattepengar ur människorna ytterligare 10 år för att politikerna själva ska kunna sitta på sina feta rövar med sina miljonfallskärmar. Hur många politiker kommer jobba tills de är 75? Knappast med tanke på att pensionsåldern för ministrar och ledamöter ligger vid 50 och inte vid 65!

Herr Reinfeldt själv kan gå i pension vid 50 om han vinner nästa val också. Då kommer han första året att punga ut 114 000 kr i månaden, alltså 1,7 miljoner kronor om året! Efter det kommer inkomsten sänkas till "ynka" 68 000 kronor i månaden på grund av inkomstgaranti! Detta kommer han alltså få ut varje månad tills han fyller 65! Och med 68 000 kronor i månaden, och ett år då han får 1,7 miljoner kronor så kan nog gubben pensionsspara. 

Så det är jättelätt för gubben Reinfeldt att påstå att alla andra ska jobba tills de dör medan han själv kan sitta och håva in skattebetalarnas pengar! Och låt oss nu säga att han inte blir vald år 2014, då får han ingen inkomstgaranti. Däremot ett fribrev som skulle ge honom en garanti på strax över 14 000 kronor i månaden vid 65 års ålder! Undrar om han tror att det är en normal summa för en pensionerad idag? Det är en ganska hög summa och mer än vad andra arbetslösa ska förväntas klara sig på!

Och ja, jag kan tycka det är förjävligt att det finns de som tvingas pensionera sig vid 65 när de har mycket kvar att ge, men dagens samhälle tar gärna emot ideellt arbete! Kanske inte kul att jobba gratis men möjligheten finns. Eller varför inte jobba de där halvtidsarbetena, timanställningarna och andra anställningsformer som idag erbjuds till ungdomar för att de inte ska vara helt sysslolösa? Att gå ner i arbetstid istället för att gå i pension om man vill fortsätta jobba kan ju vara en bättre lösning! Jag tror en människa håller bättre i kroppen dessutom om man inte sliter den sista tiden i sitt liv.  

Man måste nog ha en lägre medelintelligens för att bli politiker alltså!