Jag har aldrig varit traditionsbunden av mig, dels då jag inte haft en helsvensk uppfostran. Men den här veckan ute i Lida har varit väldigt traditionell. Jag har haft en helt underbar vecka därute i ödemarken ska jag även säga.

Svensk sommar bör innehålla:


1. Ett litet rött torp på landet.



CHECK √

2. Smultron på tråd.

CHECK √

3. Fisketur med båt, och en abborre på kroken.



CHECK √

4. Våfflor med grädde, sylt och färska bär.


CHECK √


Som ni ser har jag haft en väldigt traditionell sommarvecka ute i Lida. Och visst har jag varit duktig med fotografierna. :)

Jag tänkte att jag skulle vara lite öppen och personlig för en gångs skull. Mest för att jag behöver skriva av mig och få ut detta ur mitt system. Jag hoppas väl även att det kan hjälpa någon annan som känner samma sak som jag. Att känna att man inte är ensam.

Jag råkade ut för ganska mycket tråkigt för några år sedan, saker som ledde till ett ganska destruktivt beteende. Exakt vad för beteende vill jag inte gärna gå in på. Dessa händelser har även lett till att jag ibland kan få lite ångest eller panikattacker, något som gör att jag kan må väldigt dåligt och vara ganska nere. Posttraumatisk stress kallas det för och inget man kan göra något åt. Men jag har haft tur ändå. Jag har varit starkare än många skulle varit i min situation och ångestattackerna kommer inte speciellt ofta, och är inte heller så pass allvarliga att de påverkar mig eller min omgivning speciellt mycket. Jag verkar nog bara mest grinig, lättretlig och irriterad när jag börjar få dessa känslor, och när de väl bryter ut försöker jag för det mesta att vara för mig själv. Jag sätter mig gärna mitt ute i ingenstans, vid en sjö eller mitt inne i en skog. Ibland kan jag även ta bilen och köra iväg en runda, med musik på hög volym som jag skrålar med i tills jag mår lite bättre.

Men de senaste två veckorna har varit extremt tuffa. Jag har haft mardrömmar, sovit dåligt och haft ett konstant tryck över bröstet av ångest. Jag har haft hemska känslor och dåliga tankar som jag inte gett utlopp för. Det känns hemskt att säga men jag har inte haft tid för att få någon ångestattack. Jag har förtryckt dessa känslor ner till fotknölarna eftersom det inte har funnits tid eller tillfälle för att få utlopp för dem. Det värsta är nätterna då man känner alla dessa tankar komma krypandes och man ligger där själv och kan inte prata ut om dem på en gång. Jag vet att jag måste få utlopp för det. Jag måste få bli arg och ledsen och få ut det men jag har som sagt inte kunnat.  

Ända sedan operationen har jag ju även börjat ta p-sprutor vilket gjort att hormoner jag inte är van vid att ha har börjat vandra runt i kroppen och gjort mig extra känslig, som halvsur grädde på det torra moset. Självförtroende har jag aldrig haft något vidare men just nu är den verkligen i botten och känslorna jag har gör att jag reagerar som en PMS-bitch för minsta lilla, vilket i sin tur leder till att jag får dåligt samvete för de som påverkas av det och det ger mig ännu sämre självförtroende och så går det så i en spiral. Det är inte så att jag blir psykotiskt arg så fort jag råkar tappa något, men jag blir ledsen och sårad när det troligtvis inte ens finns något att bli ledsen och sårad för. Jag kan tolka minsta lilla ord någon säger till mig fel, eller tolka helt oavsiktliga handlingar som någon form av bevis för att någon inte tycker om mig.

Jag letar verkligen inte efter support eller tröstande ord, inte heller komplimanger. Jag söker inte ens förståelse, eftersom jag vet att sånt här kan vara svårt att förstå för någon som inte varit i samma sits. Jag vet även mycket väl att det finns de som mår sämre än mig, som har det sämre än mig och som förtjänar er support mer än vad jag gör. Det enda jag vill är att få utlopp för detta och bloggen är den tysta lyssnaren som inte ger mig en massa råd och tröstande kramar när det enda jag behöver är att få skrika rakt ut och eventuellt slå sönder något. Det faktum att jag nyss skämtade om det visar att jag redan börjar må lite bättre. För er som verkligen är oroliga kan jag lova att detta inte kommer vara för evigt, det handlar bara om att jag måste ge mig själv tiden att avreagera mig. Jag mår redan bättre i och med detta inlägget.

1 hemlighet om mig:

*Jag är riktigt snål för det mesta. Generös mot mina vänner men när det kommer till shopping blir jag galet snål och tycker inte om att behöva betala mer än 400 för ett par jeans. Ju billigare affären är desto snålare blir jag dessutom. :)

2 saker jag nyss lärt mig:

*Att läran om ägg heter oologi

*Att min mormors mormor hette Brita Janson

2 länder jag skulle vilja resa till:

*Seychellerna
*Australien

3 saker jag drömmer om ofta:

*Att jag kan flyga, oftast med hjälp av ett lakan.
* Att jag rider en stor häst över ett fält, i galopp. En härlig känsla.  
* Att jag hamnar i vatten och vilket håll jag än simmar åt så simmar jag bara djupare ner i vattnet. Fast det är inget ångestladdat över det, det är bara konstigt.

3 tvserier jag tycker om:

*Spartacus-serierna.

*McLeods döttrar

*Big Bang Theory

3 klädesplagg jag bär alldeles för ofta:

*Min svarta Converse

*Mina svarta Team Sportia mysbyxor

*Min svarta munkjacka med dödskallar

Haha, jag läste min goda vän Ricards blogg för någon dag sen när han fick inlägg nummer 500! Grattis Ricard! Och blev själv nyfiken på hur många inlägg jag själv gjort. Det här inlägget du läser just nu är inlägg nummer 96! Snart 100 inlägg så därför tänkte jag köra nedräkning till inlägg hundra! Detta kommer jag göra genom att göra listor! Först 4 saker, sen 3 osv. Ja, ni fattar nog poängen.


4 länder jag varit i:

*Spanien (Lanzarote)
*England
*Polen
*Norge


4 filmer jag älskar:

*Sagan om Ringen (räknar hela trilogin som en film)
*De tre musketörerna
*Shaun of the dead
*Eurotrip

4 band/artister jag älskar:

*30 seconds to mars
*Asking Alexandria
*The Used
*Muse

4 saker jag inte klarar mig utan:

*Musik!

*De jag älskar

*Cigg (ledsamt men sant)
*Något att dricka typ te, läsk, vatten, kaffe... (dricker typ konstant)

Det här måste vara den längsta veckan i mannaminne! Det är bara onsdag!! Tredje dagen in på denna jobbiga vecka. Det känns som att det gått minst två veckor bara för att jag jobbat tolv timmar varje natt och för att jag går och längtar efter min älskling. Och igår hade jag absolut ingenting att göra på jobbet de sista 6 timmarna. Då går inte tiden mycket fortare kan jag lova...

Sen känns det såklart som att det gått längre tid än det har eftersom jag och Jonne inte fick någon tid alls tillsammans förra veckan heller så det är egentligen två veckor som vi knappt kunnat prata med varandra ens en gång. Och på lördag förmiddag drar jag med Jonne, Ia och Philip till Kolmården, vilket jag också längtar till!

Det är ju som de säger: Den som väntar på något gott....

väntar ALLTID för länge!!!

Här har jag köpt ny färg, nya penslar och suttit två dagar och målat om trädgårdssoffan vit. Snygg som sjutton blev den dessutom när den väl torkat och burits tillbaka på plats i söndags kväll. Och vad tror ni händer?! ?!

Jo, på måndag kväll tyckte en fågel att den passade bäst som utedass och dekorerade halva sitsen med en stor fläck fågelbajs! Mysigt värre!

Och tack för den!

Ps. Tänkte först ta en bild och visa er katastrofen men tyckte själv det var så äckligt så jag skippade det. För er skull! Ds.

Är det inte underbart att man ska stå och jobba 12 timmar?

Är det inte underbart att det är en timme kvar och tiden sniglar sig fram?

Är det inte underbart när man då får sms från folk som har semester och undrar om man vill följa med och "måndagssupa" för att fira semestern?

I DON'T THINK SO!!

Jag läste en artikel av en krönikör om det här med att klä upp sig och sminka sig. Krönikören var en man, som tyckte det var underbart när hans flickvän klädde upp sig för hans skull. Att han älskade att känna sig speciell och utvald och att hon visade att hon brydde sig så pass mycket att hon ansträngde sig för att han skulle tycka om henne. Jag tyckte det var jättefint skrivet, men sen scrollade jag ner till kommentarerna. Männen höll med honom och till viss mån några tjejer, men stackaren blev alldeles överfallen av många tjejer som tyckte han var en idiot. De flesta kommentarer handlade om att tjejer redan har stor press på sig att se bra ut och att det väl ändå är insidan som man går efter, samt att tjejer inte ska behöva vara som marionetter som ska följa männens minsta önskan.

 Det gjorde mig faktiskt lite ledsen att folk måste reagera på det viset. Istället för att faktiskt läsa och inse att det handlade om att han blev glad när någon gjorde en ansträngning för hans skull så läste de in mellan raderna att han var en sexistisk mansgris som tyckte hans kvinna skulle klä upp sig och vara snygg. Jag tyckte inte alls det var det han menade. Man måste inte vara ett sexobjekt för att man klär upp sig för sin kille. Jag vet ju själv hurdan jag är vad gäller den punkten. Jag kan visa mig utan smink och gå runt i mysbyxor inför Jonne och veta att det inte spelar någon roll men jag vill samtidigt se bra ut inför honom. Inte bara för hans skull utan även för min egen.

 När jag klär upp mig känner jag mig snyggare, jag får bättre självförtroende och mår helt enkelt lite bättre vilket även avspeglar sig positivt på de runt omkring mig. Jag vill ju anstränga mig för Jonne och jag vet att han älskar mig lika mycket oavsett hur jag ser ut, men jag uppskattar det ju lika mycket om han anstränger sig för mig. Jag vill ju att han ska kunna vara stolt över att ha en flickvän som bryr sig, jag vill att vi ska kunna gå ut tillsammans och han ska kunna vara stolt över att ha en flickvän som inte går runt som en slusk jämt och ständigt. Jag kan fortfarande efter nästan ett år ihop sminka mig lite extra, klä mig i det jag vet att han tycker om och använda parfymen han gillar, bara för att åka och vara hemma hos honom och se på film. För jag vill vara snygg inför honom. Jag vill bry mig lite extra för hans skull. Och jag vet att han uppskattar det också.



Vi vill väl alla känna oss lite vackrare ibland...

 I slutändan är det väl nästan så att det inte alls är många som faktiskt klär sig för sin egen skull, egentligen. Man klär upp sig för att imponera på vänner, man klär, man klär sig på ett vis för att göra ett bra intryck vid en jobbintervju och man klär sig snyggt på fest för att imponera på andra. Till och med rabiata feminister som tycker det är fel att klä upp sig för en man klär sig ju istället tvärtom för att bevisa sin poäng. Då har man ju inte heller klätt sig för sin egen skull. De tjejer som måste få det till en sexistisk grej att man tycker om när någon bryr sig beter sig nog exakt likadant. De tycker nog inte heller det är kul om deras pojkvänner springer runt i sunkiga linnen och mysbyxor var eviga dag. De uppskattar nog också om någon anstränger sig för dem, men hur ska man kunna göra det, om man vet att de tycker att det är löjligt? Eller är det okej att män ska klä upp sig för kvinnor, men kvinnor ska slippa för att inte känna sig som dockor? Är det verkligen så fel att en man ska få känna sig uppskattad? Är jag ett hot mot det kvinnliga släktet för att jag köper presenter till min pojkvän och klär upp mig för hans skull?
 

 Är det någon annan som känner igen det här? Vad tycker ni? Ska en man kunna uppskatta ansträngningen utan att för den sakens skull se sin flickvän/fru som objekt? Klär ni upp er för någon ni tycker om? Eller tycker ni det är helt fel att göra sig "vacker" för någon man älskar?

Nu bor jag inte längre i Stockatorp, nu har jag flyttat upp mig till....

...Jönköping i Jönköping.

Sa ju att jag skulle hålla er uppdaterade ;)