Jag tycker väl mitt namn är ganska tråkigt. Var så många som döptes till Jenny under 80-talet så vi var till och med 3 stycken i min klass ett tag när jag gick på lågstadiet. Och många av mina vänner heter dessutom Jenny eller Jennie. Men jag hatar det inte. Jag tycker bara det är intetsägande.

Helst hade man väl velat ha ett lite mer ovanligt, intressant namn, men det var inte så vanligt då som det är nu. Jag får väl förklara mig nöjd med mitt namn tills vidare. Jag ser ingen mening med att hålla på och tänka på att byta namn och såna saker. Ens namn är ju något man fått av sina föräldrar, efter deras önskemål. Varför skulle man då ändra det? 

Det är väl ingen talang på så sätt, men jag önskar att jag kunde ”prata”. Alltså jag ska försöka förklara vad jag menar med det.

Jag önskar att jag kunde uttrycka mig bättre. Ibland känner jag att jag inte får ut vad jag menar när jag pratar med andra, för jag hittar inte rätt formuleringar, eller ibland inte ens rätt ord för det jag vill få fram.

Jag menar också socialt. Jag önskar att jag visste vad jag skulle säga i alla olika tillfällen som kan dyka upp. Jag har alltid svårt att komma på vad jag ska säga i olika situationer, framförallt om det är något sorgligt eller tufft för någon annan. Jag känner mig så känslokall när jag inte kan komma på något bra att säga.

Usch det är så svårt att svara på. Pratar vi om människor jag känner sådär eller människor jag träffar första gången, eller människor jag känner väl?

Jag tror inte folk får en rättvis bild av mig när de träffar mig första gången. För det första är jag ganska flummig och med en ganska sarkastisk och torr humor, vilket jag vet kan få mig att framstå som… ganska blåst. Att vara blond hjälper inte på den punkten. Men de flesta brukar få lära sig ganska fort att jag inte är det.

Sen kan jag vara ganska blyg första gången jag träffar någon, och då är det ju också svårt att veta om de tycker jag verkar inåtvänd eller om de fattar att jag är blyg. Jag kanske verkar arrogant ibland också eftersom jag kan ha svårt för att komma på något att säga.

Men jag hoppas att folk som känner mig ganska bra har bilden av mig som den där tjejen som är snäll och ödmjuk, som gärna hjälper till och som struntar i fördomar och samhällets regler. Jag hoppas det. Jag håller tummarna för det!

Någon annans bröllop?

Faktiskt, jag är livrädd för blotta tanken på att gifta mig så något drömbröllop existerar inte i min värld.

Ska vi diskutera matvanor här nu?! Okey… jag kommer bli lynchad för detta.

Jag gillar mat. Jag tycker om att laga mat. Jag tycker om att testa nya saker, och jag tycker om saker som andra i regel tycker är äckligt. Däremot kan jag vara kräsen också ibland. Jag tycker inte om hamburgar- eller korvbröd, har svårt för att äta större köttbitar som entrecote och klarar inte av oxfilé. Skaldjur är det vedervärdigaste jag vet! Jag tycker inte om pepparkakor heller. Jättebra så här i juletid. xD

Men... när jag är själv är jag väldigt slarvig med maten. Jag kan vakna och låta det gå flera timmar innan jag kommer på att jag ska äta frukost. Det händer flera gånger i veckan att jag glömmer bort att äta middag. Att äta 1-2 ggr om dagen är normalt för mig, även om det bästa är att äta 5-6 ggr per dag! Är jag själv tänker jag nämligen inte alls på mat och jag känner mig inte heller hungrig. Istället lever jag på te och kaffe. Men om jag bara är inspirerad och har någon i närheten som äter normalt så har jag inga problem med att äta som jag ska. Aptiten finns kvar!

Det finns så otroligt mycket god mat därute dessutom. Jag älskar asiatiskt het mat lika mycket som jag älskar husmanskost. Allt beror ju på vad man är sugen på för tillfället.  

Min favoriträtt? Tortellini med tomatsoppa. Skulle kunna föräta mig på det!

Men det är inte säkert att jag tycker det imorgon. ;)

Jag har ett förhållande och man kan lugnt säga att det är mitt drömförhållande. Allt är inte perfekt jämt, absolut inte, men det ska det inte vara heller. Jag och min älskling har sedan första dagen tillsammans varit på i stort sett samma nivå. Jag kan ärligt säga att mitt förhållande jag lever i nu är det bästa jag någonsin haft. Mina känslor är starkare än jag någonsin upplevt och det har aldrig någonsin känts så rätt som nu. Vad gör det att vi då inte passar mallen som par? Vi är olika människor, med en ganska betydlig åldersskillnad men mentalt är vi fortfarande på samma nivå. Och att vi älskar varandra är väl ändå det viktigaste.

Vårt förhållande är dessutom exakt där jag vill att det ska vara just nu. Vi planerar inför framtiden utan att det blir för allvarligt och skrämmande. Vi planerar att flytta ihop, men vi är ändå tillräckligt realistiska för att inse att det kommer ske tidigast i sommar, kanske långt senare än så. Men vi vet att vi vill detta, och det känns helt rätt. Det känns… naturligt. Vi kan liksom inte komma på några anledningar eller argument för varför vi inte ska bo ihop längre. Vi är säkra på varandra nu, vi vet vart vi står och vi har spenderat så pass mycket tid med varandra för att veta att vi fungerar tillsammans.

Min älskling får dessutom mig att må så otroligt bra, även när han inte ens är i närheten. Han har en sån underbar personlighet och sån stor förståelse. Vi var båda förvånade när det blev vi två, men nu kan vi inte inbilla oss något annat.

 Älskar dig, min underbara Jonne!

Jag har många intressen och hobbies, även om vissa av dem egentligen inte går längre än att vara just intressen. Jag kanske inte sysselsätter mig med allt jag är intresserad av. Några exempel är bilar, skjuta pilbåge och spela basket. Jag tycker dessa saker är kul men det är inget jag gör regelbundet. Jag skulle kanske vilja om det fanns tillfälle. När jag var yngre gillade jag också att skriva berättelser och historier, något jag även var duktig på. Jag har tyvärr kommit ifrån det lite nu, men jag kanske skulle vilja ta upp det igen. Jag tycker även det är roligt att sy kläder, pyssla och snickra, men det är inte heller något jag gör så ofta. 

Mitt största intresse och min största hobby är dock djur. Hästar och hundar är det jag sysslat med mest, men nu är det eldbukssalamandrar som gäller. Jag älskar att sitta och pyssla med dem, ge dem mat och skapa ett hem åt dem med växter och sånt. Jag har ridit och pysslat med hästar sen jag var liten, även om det blivit uppehåll ganska ofta på sista tiden. Drömmen är dock fortfarande en egen häst, eller kanske även avelsverksamhet så småningom. Hundar dök upp i mitt liv för ca 6 år sedan. Innan dess hade det alltid varit katter i mitt liv. Men allt föll sig så naturligt när jag blev hundägare. Hund kommer jag absolut skaffa igen. Någon dag vill jag ha så pass mycket tid och plats att jag kan ha ett mindre zoo hemma. Utöver häst, hund och salamandrar skulle jag hemskt gärna vilja ha chinchilla. Och orm! Helt klart en fin underbar orm!




En annan stor hobby är att teckna, rita och måla. Jag anser att jag är ganska duktig på det, men jag skulle vilja vara ännu bättre. Jag ritar mest hästar, manga och fantasy, eller ibland en blandning av de tre, men jag ritar allt som inspirerar mig. Är jag inte inspirerad kan jag inte rita. Jag måste även ha det tyst och lugnt runt omkring mig för att kunna rita. Men det är något jag försöker avsätta tid till så fort jag känner kreativiteten flöda.



Jag har många saker som jag är intresserad av, som jag håller på med i mer eller mindre utsträckning. Att nämna allt jag tycker är roligt skulle ta en evighet. Jag älskar att resa, jag gillar att läsa böcker, jag tycker om att titta på film, lyssna på musik och att lära mig saker genom att läsa artiklar och vetenskapstidningar. Jag tycker om inredning och att dekorera. Rymden och astrologi fascinerar mig och matlagning är förbannat kul om man har rätt inställning och inte bara ska laga till sig själv. Tv-spel är fantastiskt roligt och vanliga sällskapsspel är kul i rätt sällskap. Jag tycker om promenader i skogen, att uppleva naturen. Jag älskar att simma och bada. Det finns så mycket roliga saker att göra. Nästan så man önskar att dygnet var dubbelt så långt och att man var dubbelt så rik så man kunde hitta på dessa saker oftare.

Mina svarta jeans som jag köpte i Turkiet hos Henke på Turkiska Ullared. :D Haha. De ät lätt mitt absoluta favoritplagg.

Jag älskar dem för att det är så lätt med svarta jeans. De passar till allt, och kan tonas ner till vardags eller piffas upp till fest. Sen fick jag de jeans insydda och fixade på plats så att de skulle passa mig perfekt. Jag har aldrig hittat ett par jeans som passat mig förut.

Tyvärr gick jag ner en del i vikt efter Turkiet så de sitter inte lika bra nu längre, men fortfarande så sitter de bättre än alla mina andra jeans och dessutom är de så sköna och mjuka och bekväma.

Black jeans forever <3

Jag har väl kanske inte någon specifik person som inspirerar mig. Jag har så många i min närhet som inspirerar mig på olika sätt. Min bror inspirerar mig genom musiken, min älskling inspirerar mig både i mitt framtidstänk och vad gäller min hälsa. Min mamma inspirerar mig till positivt tänkande och många av mina vänner inspirerar mig när jag ska vara kreativ och rita eller teckna. Det jag upplever med dem inspirerar mig så otroligt mycket också.

Jag kan inte välja bara en person som inspirerar mig mer än någon annan. Känns som jag har väldigt svårt att svara på de flesta av dessa frågor i 30-dagarsutmaningen men så är det faktiskt. :P

Jag blir så trött på vissa människor. Även fast de ska föreställa de som står mig närmast. Hur kul är det när någon som ska känna mig antar det värsta om mig och sen tar det för sant!?! Varför drar ni era egna slutsatser om mig istället för att tänka efter varför jag gör eller inte gör vissa saker? Varför kan ni inte fråga mig? Nä istället ska man få höra att ni tror saker om mig som inte är sanna.

Om det nu verkar som att aldrig hör av mig, varför kan inte ni höra av er då? Om det verkar som att jag aldrig vill hitta på något, kan ni inte tänka er att det beror på en massa andra saker snarare än att jag inte vill vara med just er? Men nej, ni måste anta det värsta om mig. Att jag väljer andra framför er, att jag glömt bort er, att jag hellre sitter hemma och inte gör någonting än att festa med er? Har ni ens räknat med faktorer som pengar eller hur jag ska förflytta mig? Näe det har ni inte, fast det borde var uppenbart.  

Om jag nu är en sån hemsk människa, varför klagar ni då på att jag inte umgås med er. Då borde det väl vara det sista ni vill. Eller? Frågan är också varför allt ansvar ska ligga på mig. Kan inte ni komma till mig, om det nu är så att jag inte kan komma till er?

Fy fan för att vissa måste höra av sig med såna saker på en lördagkväll när man försöker göra det bästa av en allmänt lugn och tråkig helg!

Jag är ingen person som är förtjust i högtider. Julen är mysig på sitt vis men jag upplever oftast den som stressande med en massa onödiga måsten. Påsken är väl också rolig på sitt eget vis, likadant midsommar och så, men det är inga högtider jag längtar efter. Av alla högtider är nog Halloween faktiskt min favorit.

Nu vet jag att vi i Sverige har kommit bort lite från vad Alla Helgona egentligen stod för förut. Det skulle handla om att tänka på sina nära och kära, de som inte finns kvar i livet längre. Då kan jag tycka att det är positivt att vi gjort något roligt av det. Maskerader, bus eller godis och skräcktema! Även om det inte blev något i år så drömmer jag om att till nästa år kunna fixa en helt underbar maskeradfest med skräcktema. Kanske lika bra att man har det här året på sig med alla planer som vi hade.

Sen är det ju inte helt fel med skräckfilmsmaraton. Jag älskar skräckfilmer så därför väljer jag Halloween framför de andra högtiderna.

Jag tittar sällan på tv. Och tittar jag väl på tv så finns det liksom ingen serie jag faktiskt följer. Bland annat då mina jobbtider inneburit mycket kväll och att jag inte jobbar varje dag har gjort att jag missat serier jag kanske skulle vilja följa i vanliga fall.

Men kan jag inte välja en serie som jag tycker om mer än någon annan. Jag är svag för komediserier som Simpsons, Family Guy, Vänner, 2 ½ men eller Big Bang Theory, men tycker även om dramaserier som Spartacus-serierna. Jag är dessutom barnsligt förtjust i vissa "löjliga" serier som Xena och McLeods döttrar. Att titta på dokumentärserier om djur som Animal Rescue eller Dog 101, eller Dog Whisperer fungerar. Men att välja en favorit är svårt bland alla dessa.

Men isåfall väljer jag nog The Simpsons. Av den simpla anledningen att jag kan se alla avsnitt hur många gånger som helst. Något som jag kanske inte riktigt klarar av med de andra serierna. Och Homer är min hjälte! :D

Det beror helt och hållet på vilket humör jag är på. Eller varför jag tittar mig i spegeln. När jag tittar mig i spegeln när jag är nyvaken kan jag oftast skratta åt mig själv eftersom mitt hår oftast står åt alla håll och kanter. Däremot kan jag bli ganska frustrerad om jag är stressad och vill se bra ut och jag ser en massa skavanker. Är jag stressad, om jag ska iväg på fest så blir jag aldrig nöjd med håret eller sminket. Då är det inte kul att titta sig i spegeln.

I regel så är jag dock inte så missnöjd när jag ser mig i spegeln. Jag kan vara rätt nöjd även om självförtroendet inte är på topp. Man kan ha bra dagar och dåliga dagar såklart, men oftast är jag bara missnöjd med småsaker som att håret inte vill samarbeta eller att sminket inte blivit helt rätt.

Men jag ser mig hellre i spegeln än att se mig själv på kort. :P

Jag önskar jag kunde göra mycket mer för att förbättra världen än vad jag gör idag. Hade jag haft mycket pengar hade jag nog donerat. Men idag blir det bara några få saker som jag gör.

1. Sms-donation.

Varje gång jag fyller på mitt kontantkort så skickar jag ett sms till valfri organisation. Oftast kostar inte dessa sms mer än 10 kr och eftersom jag skickar gratis sms till de flesta så kan jag gott unna någon annan dessa pengar.



2. Godstart.se

Jag har sidan godstart.se som startsida på min dator. Varenda gång man går in på sidan så doneras 4 öre till en organisation du själv valt. Jag valde WWF Världsnaturfonden. Varenda gång jag öppnar ett explorerfönster donerar jag alltså 4 öre. Just nu är nära att ha samlat ihop 900 000 kronor genom människor som använder Godstart. Du har ju även ett konto på själva hemsidan där du kan lägga upp de vanligaste länkarna som du ofta går in på. 



3. Informera! 

Jag kanske inte sprider så mycket information genom att skriva mina åsikter på bloggen men i viss mån tror jag det hjälper. Genom att uppmärksamma problem och sånt så finns det en chans att det sprids och medvetenheten om problemen kan öka, och med det även chanserna att någon annan vill hjälpa.

Det här är väl inget roligt inlägg. Att tvingas skriva om sina svagheter kan ju fungera som terapi på sätt och vid, eller så pekar man ut dem ännu mer. Men, här kommer de då...

Mitt självförtroende.

Jag har aldrig haft bra självförtroende, fast vid vissa perioder i mitt liv har det varit värre än någonsin. Och jag vet att mitt självförtroende kan göra det svårt för mig att ta den plats jag egentligen förtjänar. Jag jobbar dock på detta, det kan jag lova er. :)



Att jag är för snäll

Jag är alldeles för snäll, något som förvisso kan ha med ovanstående självförtroendebrist att göra. Men jag har alltid varit den som låtit andra trampat på mig, ta plats framför mig. Jag har alltid räknat mig själv som generös, men när går det över gränsen från att man är generös till att man är för snäll och ger bort pengar, saker eller sitt godis? Det blir ofta lite dörrmatta över det hela.

Mitt humör

Är det något som verkligen retar mig, eller något som gör mig upprörd så kan jag explodera ganska fort, och jag kan bli förbannad och arg. I vissa fall kan det tyvärr även gå ut över fel personer. Om jag är arg för något som hänt kan jag vara jättearg och då låter det som att jag är förbannad på personen jag pratar med vilket oftast inte alls är fallet. Jag har nämligen svårt att prata lugnt om jag är arg. 




Jag har nog massor av andra svagheter men det här är de som verkligen ställer till det för mig. Att ha lite dåligt morgonhumör som jag också har, det är ju inget som påverkar för mycket, och det är något jag kan hantera, iallafall till en viss gräns. 

Ja, det här var roligt... :P 

Jag hade så svårt att skriva den här listan för jag kunde inte komma på 5 saker jag inte klarar mig utan! Så det fick bli lite hipp som happ. Men de här sakerna klarar jag mig inte utan en hel dag.

1. Cigg (Jag vet jag vet)
2. Te
3. Kaffe
4. Mat antar jag.
5. Att borsta tänderna 

Ja, som ni ser. Jag är nämligen inte beroende av min mobil eller min dator. Klarar mig utan dem. Sen kan man ju diskutera om kaffe ska vara med på listan för jag kan gå en hel dag utan att dricka kaffe om jag istället får dricka cola eller te. Men men...

Jag gråter inte så lätt. Romantiska filmer lipar jag inte för. Mina ögon var snustorra efter jag sett Titanic, i jämförelse med de flesta andra tjejer. ;)

Men ser jag ett djur som far illa, eller överhuvudtaget om det är något djur som måste lämnas eller råkar illa ut. Då lipar jag. Väldigt lätt dessutom Djurmisshandel kan få mig att störtböla lika mycket av att det är sorgligt och hemskt som att jag blir förbannad över att det finns så vidriga människor som kan göra något så hemskt!

Man kan finna tröst i allt möjligt. En gammal favoritfilm, en favoritlåt, godis eller chips, te eller kaffe. Mat är väl inget ovanligt att man använder sig av som tröst. När jag är sjuk så gillar jag att mysa ner under en filt med chips, choklad, te och cola.

Att lyssna på musik kan också hjälpa en. För mig har musik verkligen hjälpt mig förut. Däremot kan jag fortfarande vara förbannad eller ledsen efter att jag lyssnat på låtar, men jag får ut känslorna då.

Men när jag är nere, ledsen eller arg så är det bara en sak som verkligen hjälper. Och det är mina nära och kära. Mina vänner, min familj och min älskling. De finns där för mig och jag kan prata med dem. Ibland behövs det bara att någon lyssnar. :)

Djur är en annan sak som får mig att må bättre. Att gosa med dem, eller bara se något program med dem kan hjälpa jättemycket. Att få pyssla om salamandrarna och se dem simma omkring eller klättra är alldeles utmärkt terapi.

Jag är tyvärr inte den som blir skakad så lätt. Jag blir arg eller förbannad eller så bara suckar jag för att jag inte blir förvånad längre. Men något som skakade mig sist var nog hela historian om 4-åringen som dödades i Ljungby. Ljungby ligger ju ganska nära och jag känner folk därifrån. Nu kände jag inte 4åringens föräldrar, men jag vet folk som bor i samma område.

Det som skakade mig mest var att man några veckor senare kom ut med teorin att 4-åringen dödades av andra barn, i nästan samma ålder! Då blev jag riktigt skakad. Att en olycka kan hända, även en dödsolycka, men dessa barn måste isåfall varit medvetna om att det de gjort var fel eftersom de inte sagt något.

Nej, fy det är en tragisk historia oavsett och sånt kan skaka mig rejält.

Det jag oroar mig mest för är egentligen vart Sverige är på väg som land. Lågkonjuktur, många arbetslösa, företag som inte vågar satsa, och så sitter politikerna och slösar våra pengar på sina egna idiotidéer. Kort och gott, jag oroar mig för att framtiden ska bli ännu tuffare och att vi måste nå totala botten som land innan något ändras.