Det där med att försöka fånga någons intresse...
Jag publicerade egentligen ett annat inlägg för någon minut sedan, men jag ångrade mig och tog bort det. Men det handlade om i stort sett det jag tänkte ta upp nu, men jag var riktigt arg och riktade det mot en enda person. Men min fråga är: Hur långt kan man gå för att försöka fånga någons intresse? När slutar det vara okej? Hur långt skulle ni gå för att försöka imponera på någon?
****************
Det har väl hänt att man själv blivit intresserad av en ny hobby eller en ny musikstil, enbart för att en person man tycker verkar intressant har nämnt detta. Att lyssna igenom en skiva som en dejt har rekommenderat är ju helt normalt och det är verkligen inget fel på det. Att prova på tennis för att ens dejt spelar är väl ett ganska normalt beteende.
Men när man börjar ljuga då? När man börjar ljuga om att man har samma intressen. Att man har samma musikstil som den man är intresserad av, när det egentligen inte alls är så! Det tror jag inte många tycker är okej. Ändå är det inte så farligt, och det är nog många som dragit till med en liten lögn för att dejten ska tro att man har mycket gemensamt. Det enda man får hoppas på är att det inte kommer en massa frågor man inte kan svara på. xD
****************
Men, jag har ett skräckexempel som jag inte alls tycker är korrekt beteende på något vis! En gammal flört till mig som jag bröt kontakten med ganska snabbt sen. Han hade nämligen ljugit ganska bra om att han var intresserad av samma saker som mig. När jag försökte diskutera detta visste människan inte ett smack! Det var dock inte det som fick mig att bryta kontakten. Men hans beteende blev värre. Så fort jag nämnde att jag var intresserad av något så blev han plötsligt otroligt insatt i just det ämnet. Han slösade flera tusen kronor på sina nya "hobbies" för att sen strunta i allt när han märkte att jag inte blev imponerad. Till exempel så fick killen höra ett rykte om att jag dejtade en gitarrist. Det här var ett halvår efter att jag sagt att jag inte var intresserad, och ryktet var dessutom inte sant. Men killen köpte iallafall en elgitarr, förstärkare och en massa annat för nästan 10 000 kronor, för han ville "damma av sina gamla kunskaper". Men när han fick veta att jag inte var tillsammans med den där gitarristen så slutade han även spela sin gitarr och den fick samla damm, precis som med alla andra saker som han köpt för att försöka imponera på mig. Jag har idag ingen kontakt med denna människa, inte bara för dessa saker.
********************
Men hur långt har ni gått för att försöka imponera på någon? Jag själv har nog aldrig försökt låtsas vara någon jag inte är. Jag har nog inte ens dragit till med en liten vit lögn, även om jag kan tycka att det är ganska oskyldigt. Möjligtvis att jag någon gång under mellanstadiet tog med mig alla mina hockeykort till skolan så jag kunde visa mina klasskamrater, men annars inte.
Hur långt tycker ni man får gå? Skulle ni själva tycka det var okej om någon ljög för att fånga erat intresse?
Det där tycker jag är jättesvårt. Jag har absolut dragit någon vit lögn, när jag försökt att imponera på någon kille. Sedan är det klart att jag har förklarat att jag kanske inte var riktigt lika intresserad, senare om det blir seriösare.
Däremot måste jag erkänna att jag har ljugit ordentligt, inte nu, men i tonåren då jag var grymt osäker på mig själv och av någon anledning började jag bli liiite mer populär, vilket gjorde att jag - av någon jävla funtad anledning - började ljuga för att verka mer intressant, för att jag Verkligen Inte ville att de skulle sluta vara med mig, eller tappa intresset för mig; vilket jag var säker på att de skulle göra.
Det ursäktar ingenting och jag hatar mig själv för att jag gjort så, även om det var ordentliga lögner (som jag inte vill gå in på) så ångrar jag mig verkligen och gjorde det då också; samtidigt så ville jag för allt i världen inte bli utanför igen. Plus att många av dem byggde på sanningar som jag överdrev.
Men när det gäller just killar, så har jag inte gjort något extremt för att verka intressant, bara när det gällt vänner. Visst har jag dragit någon vit lögn för killar, för att verka mer intressant. Men snarare har det varit så att jag har försökt att sätta mig in mer i en hobby som någon av killarna haft, bara för att se. Ibland har det visat sig att jag faktiskt gillar det.
Den killen som du pratar om, som lade extremt mycket pengar på saker, bara för att imponera dig; det låter nästan lite obsessive, men det är väl hans "loss" så att säga.
Som sagt, jag är inte stolt över något av det jag har skrivit här, men samtidigt så vill jag ju säga sanningen nu.
Sv: Tack för peppningen angående nya kursen, jag har knappt fått någon sömn idag, men jag hoppas verkligen att det går bra ändå. Däremot så känner jag mig inte vidare peppad över att börja tre och sluta fem, det betyder nämligen att jag kommer att komma hem närmare sju ikväll :(.
Jag kan känna igen det där, i och för sig tycker jag inte att jag är vidare snygg i verkligheten heller, men generellt så blir jag nästan aldrig "lika snygg" på foto som i verkligheten.
Kul att ha rötter lite från olika ställen.
Jag är adopterad från Indien, min mamma och pappa träffades när de båda jobbade i Frankrike; min pappa är svensk och min mamma från Italien. Sedan, när jag var sex år så adopterade mina föräldrar min lillebror från Thailand, så vi är en väldigt multikulturell familj, eller vad man ska säga.
Jadu, det enda jag tänkte angående de modeflugorna var nog dessvärre att det såg jättesnyggt ut. De mest populära tjejerna hade ju det, så då blev det snyggt i mina ögon. Haha.
Mjo, medan blonda kan vara väldigt snygga i koppriga färger och sådana röda toner, vilket skulle se hemskt ut på mig. Men den här röda färgen jag har nu är jag kär i :).
Jag håller absolut tummarna för dig <3 när det gäller jobb!
Skönt att du och pojkvännen får träffas regelbundet i alla fall. Det är jobbigt när det blir mycket distans, tycker i alla fall jag.
Vad ska du hitta på idag? Väldigt bra skrivet inlägg förresten.
Kramar!
