Jag har tagit upp det här ämnet förut och troligtvis gjort det ganska tydligt att jag hatar fördomar och att jag alltid gör mitt bästa för att inte ha dem själv. Men jag vet samtidigt att det är så otroligt lätt att ha fördomar. Det verkar nästan lite som att det ligger i människans natur. Fördomar har alltid funnits, vissa värre än andra. Min älskling läste till och med om detta i en kurs i skolan. Fördomar har varit en form av skyddsbeteende. Genom att ha fördomar kan man lättare upptäcka någon som verkar skum och som skulle kunna skada en.


Men jag är samtidigt övertygad om att våra fördomar har förändrats. Man ser inte skillnaden idag på en adelsman och brottsling, som man kunde förr. Och våra fördomar har blivit ytligare. Idag handlar det om att döma någon efter kläder, om man sminkar sig och till och med vad man har för hårfärg. Till och med byststorlek tar folk som någon form av mätare för hur hög ens intelligens är. Som blond tjej har jag ju alltid fått uppleva fördomar om att jag skulle vara korkad. Men det fick jag även under den tiden jag var brunett. När jag diskuterat det här med andra kompisar (oavsett deras hårfärg eller ens deras kön) verkar de uppleva samma sak som mig. Att folk nästan alltid utgår från att man skulle vara korkad, framförallt om man bryr sig det minsta lilla om sitt utseende. Det är inte ofta någon antar från första början att man har något innanför pannbenet. Jag kan till och med bli riktigt förbannad när någon förklarar något för mig som jag tycker är ganska självklart. Varför drar folk slutsatsen att jag inte skulle förstå eller veta innan de egentligen har en aning om hur jag är som person?

Vi sätter stämplar på människor vi inte vet
ett dugg om och vad vinner vi på det?

 Sen jag började blogga har jag nästan stött på ännu fler fördomar. Jag älskar att lösa svåra korsord. Jag löser sudoku utan problem. Jag är administratör på Wikipedia med ansvar för bland annat hästartiklarna. Jag fick 1.2 poäng på högskoleprovet första (och enda) gången jag gjorde det. Jag läste aldrig läxor i skolan eller pluggade inför prov men hade bra betyg ändå. Jag lärde mig läsa när jag var 5 år gammal. Jag var snabbast i skolan eftersom jag inte behövde lära mig att läsa när jag började. Men så fort man råkar nämna att man har en blogg så blir man degraderad till en 13-årings nivå och folk antar automatiskt att ens blogg handlar om ytligheter som smink, kändisar och kläder, och att detta är det enda som cirkulerar i ens huvud. Det är inget fel på att blogga om detta. Är man intresserad av skönhet, mode och skvaller så är man inte dummare än någon annan. Men varför frågar inte folk vad man bloggar om istället för att dra sina egna slutsatser?

 Även om jag hade bloggat nästan helt uteslutet om, låt oss säga mina naglar eftersom jag ändå är intresserad av nagelkonst, så borde folk fortfarande inte dra parallellen mellan skönhetsintresserad och lägre intelligens. Att ha intelligens innebär att man har förståelse. Förståelse för att folk är olika, med olika intressen och olika förutsättningar. Intelligens kan även yttra sig i så många olika former att det är omöjligt att definiera vem som är smart och vem som inte är det. Man kan vara bok-smart, man kan vara logisk, man kan vara rapp i käften, man kan ha en talang och man kan ha förståelse. Alla dessa visar intelligens men säger inget om vilka slags människor som har denna intelligens.
 

I grund och botten upplever jag det som att människor nästan alltid drar de värsta slutsatserna när de dömer någon de inte känner. Vad tror ni? Är det lättare att anta att en person är korkad och bli positivt överraskad? Eller är det bättre att man istället tror det bästa om någon tills motsatsen bevisats? Varför har vi så lätt att tänka negativt om andra i första hand?