Realistiska drömmar
Usch, jag hade faktiskt somnat men vaknade till nyss och kunde inte somna om. Hade en så otroligt realistisk dröm som verkligen fick mig ur balans!
Jag drömde att jag levde på 1800-talet i London, med små pojkar som sålde tidningar med nyheter om Jack the Ripper och hans senaste offer. Jag gick till marknaden för att köpa tyg till stolssitsarna hemma av någon anledning. Ett sammetstyg i guldfärgade toner med medaljongmönster på. Gumman som sålde det påpekade klart och tydligt att det var från Orienten, något som jag kanske inte trodde på men jag tyckte det var fint så jag köpte det ändå.
Det var fullt liv på gatorna då det var mitt på dagen och överallt såg jag hästdragna vagnar och kuskar och kvinnor i flotta klänningar som viskade när de såg mig. Jag försökte inte bry mig om att de viskade om mig, men i min dröm visste jag varför de gjorde det. De trodde nämligen att jag var i maskopi med Jack the Ripper, eftersom jag hade setts lämna puben kvällen innan, strax innan nästa offer hittades.
I slutet av drömmen så var jag i mitt hem, och polisen knackade på och arresterade mig och jag försökte svära mig oskyldig, men polisen var så korrupt. De ville inte att det skulle komma ut att en av de mördade prostituerade var polischefens dotter, något som jag tydligen visste så de spärrade in mig i en igenmurad cell för att jag skulle svälta ihjäl och aldrig kunna säga ett ord till någon.
Jag vaknade sen och jag var inte rädd så, det vara bara lite obehagligt att drömmen verkade så jäkla realistisk. Det var nästan så att jag kände dofter och kunde röra vid saker. Så otroligt levande dröm, jag tror knappt jag varit med om något liknande förut... Nu ska jag försöka somna om igen. Får se om jag kanske drömmer något annat, lite gladare.
Godnatt... eller god morgon... hur ni nu vill se det. :D
Nej fy för såna drömmar som är helt verkliga =/
SVAR: Men det är ju så galet gott. Mumma! De som vi fick igår var supergoda verkligen. Om än lite för malda så man blev ju supermätt direkt typ :P
Nej det är lite jobbigt det där att bli dömd baserat på någon annan. Min pappa är ju den typen av person också som människor antingen hatar eller älskar, han är mycket för stora uttalanden och han tar alltid plats :) Jag har aldrig egentligen brytt mig förrän senare år när det gått överstyr. Typ när det kommer nån liten nybörjar-journalist och tror de ska dra scoops ur mig & min vän på krogen en lördagskväll? Inte helt okej! Men det är roligt också, man har ju fördelar med sitt namn också :)
Frysa är så himla jobbigt!! =/ Satt och var iskall igår på matchen. FY! Man tycker ju man borde vara van vid det här laget, det är ju inte något soligt land vi bor i.
Haha nej det kan jag tänka mig att det inte är så lätt att övertala dem till det ;) Hästar är ju dock underbara... de rätta hästarna. Det finns ju några som är helknas i verkliga livet med1
Det tycker jag med, tycker det gör så mycket när man går upp på morgonen och känner att det är KUL att jobba. Nej tyvärr är det ju inte så mycket man kan göra för att påverka en sådan situation när det är ett så djupt rotat problem i hela företaget!
Nej men det är ju inte riktigt så det funkar, det är inte som på film. Hittar man rätt dock så är det faktiskt ännu mer fantastiskt - utan alla klyschor. Men nu ska jag inte säga så heller.. för min kille ÄR en klyscha. Du vet den där gitarrnissen som helt naturligt drar fram och spelar en kärlekslåt på en picknick vi havet liksom? Jag tyckte han var urlam från början men när man inser att han verkligen ÄR en romantiker och tycker det är mysigt.. så är det mer okej. Första gången trodde jag han var helt dum i huvudet haha. För jag är inte alls den typen av tjej :P
Ja, absolut. Jag lärde känna min kille nu i år men vi har tagit det steg för steg och inte att vi efter en vecka sa att vi skulle älska varandra forever and ever :P Man måste ju lära känna personen innan man ens vet om det finns potential för att bli något!
Men precis, ni hade ju många fördelar där eftersom ni ändå visste vilken typ av person den andra var. Vilket är jätteskönt :) Nej men varför ska man inte få sticka ut? Jag förstår det inte. Här i stan finns det ett par (nära mig haha) som är det där "perfekta paret". Blev ihop på gymnasiet, varandras första allt i princip, gifte sig 10 år senare, två perfekta barn, perfekt hus, perfekta jobb.. hon är den perfekta frun.. bla bla bla. Om de är så perfekta egentligen? NEJ. Om alla tror dem är det? JA. De är liksom modellen för hur man SKA vara :P Men de håller själva uppe den myten också för det är ju ganska härliga att vara "the it couple".
