Det här är ett ämne som jag är väldigt engagerad i och som jag dragit upp flera gånger på min blogg. Jag har även haft en ganska omfattande diskussion med en annan bloggare om just privatlivet och att hålla det utanför bloggen, versus att vara väldigt öppen i sin blogg. Det är nämligen en stor skillnad mot att vara personlig och att vara för öppen i en blogg. En blogg, anser jag, ska kunna vara personlig, men utan att bli för privat och öppen. Jag tappar t ex helt respekten för någon som delar med sig av andras privatliv, eller som sprider ut privat information om andra via blogg, twitter eller facebook eller vad det nu må vara. Ska man nu vara öppen om sitt liv, låt det då vara ditt liv och inte någon annans. 




Sen har jag märkt att många läsare gärna vill ha det så öppet som möjligt. De vill veta allt in i minsta detalj och ju mer privat det är desto bättre. Inte mina läsare dock, de är supersnälla och frågar inte så mycket privat. Men på andra bloggar har jag märkt detta. Men i övriga fall har jag märkt att storbloggare ofta råkar ut för att deras läsare tror att de avslöjar allt i sitt liv. Såg nämligen en diskussion om Kenza och Foki, och hur läsarna inte kunde förstå hur de kunde fått så perfekta liv och vara så lyckliga konstant. 

Men hur vet man det? En bloggare kanske riktar sin blogg till att vara just positiv och fokusera på det bra i livet. Foki och Kenza har säkert dåliga dagar de med. Allt är nog inte perfekt, men de väljer att inte skriva om de dåliga sakerna. Kanske för att de vill vara privata, kanske för att hålla en god ton på bloggen, eller kanske för att de själva ska kunna gå tillbaka och läsa i bloggen när de blir äldre och tänka på allt bra och roligt de gjort istället för allt det dåliga.



Som bloggare råkar man ofta ut för att vissa läsare dömer hur man är som person utefter det man skriver i bloggen. Det är som att de inte fattar att bakom orden, inläggen och bilderna finns det ett helt liv som inte ens har med bloggen att göra. Min blogg speglar t ex mina tankar och mina åsikter och vad jag hittar på, men den definierar inte hurdan jag är eller hur mitt liv är. Jag skulle väl mycket väl kunna lägga upp bilder på mig själv och alla i min närhet, eller lägga upp bilder på hur jag bor och vara mer öppen i min blogg, men till vilken nytta? Vad skulle det säga om mig egentligen? Skulle en bild på min soffa ge en slags idé om vad jag har för personlighet? Skulle ni som läsare veta exakt allt bara för att jag berättar allt jag gör under en dag. Nej så fungerar det inte. Och jag kan skriva öppet och berätta exakt hur mitt liv ser ut och vad jag har för personlighet, men det finns inget som säger att jag inte ljuger.



För så fungerar tyvärr bloggvärlden. Är man inte intressant, skriver om intressanta saker eller lever ett intressant liv så tröttnar läsarna nog ganska snabbt och hittar en annan blogg att läsa. Men då är det väldigt lätt att hitta på en image, ljuga om vad man gör och pussla ihop en historia som inte stämmer för att locka tillbaka sina läsare. För läsarna vet inte sanningen och vill höra det där smaskiga och intressanta. De kommer aldrig kunna ta reda på om det man skriver inte stämmer. Likväl kan de även tro att man ljuger, när man talar sanning. Det är lite därför jag försöker hålla mig ganska privat och osynlig i bloggvärlden. För att slippa pressen på att konstant vara intressant och personlig. För att slippa få höra att man är en tråkig person när man inte gör så mycket annat än kollar på film en helg. Och för att slippa alla privata frågor och pressen på att avslöja så mycket av sig själv som möjligt. Det räcker med att ni vet vart jag står och vad jag tycker. Resten är inte viktigt.