Börjar inse att det är lönlöst att försöka somna tidigare bara för att man egentligen måste. Att ligga och vrida sig och rulla tummarna medför inget annat än att man börjar göra det dummaste man kan när man egentligen borde sova! Man tänker! Och de tankarna som når en när man försöker sova är aldrig något annat än fruktansvärt jobbiga.

Inte heller har jag kommit fram till något egentligt insiktsfullt utan snarare blir frågorna fler. Möjligtvis har jag börjat inse att det finns alldeles för många idioter runt omkring mig. Hur blev det så här annars? Hur kan man undvika att låta sitt liv styras av dessa idioter? För oavsett hur jag än vrider och vänder på det så har jag hamnat i den här situationen på grund av att omvärlden styrs av imbeciller som inte förstår hur den riktiga världen fungerar eller som inte förstår hur deras beslut kan påverka inte bara ett liv utan flera liv, kanske hundratals, kanske miljontals! Kanske har jag även hamnat här på grund av min egen idioti. Vad skulle jag kunnat göra annorlunda? Varför gjorde jag inte det isåfall? Varför drog jag mig inte ur när det började gå utför? Varför tog jag inte steget framåt medan det fortfarande var bra? Frågor som aldrig kommer få svar antagligen och även om de fick det, vad skulle det tjäna för nytta nu?

Oavsett hur man försöker se på saken så är det händelser i ens liv som styr det man blir nu. Jag vill verkligen tänka att oavsett vad som hänt så har jag blivit en bra människa. Hur mycket svårt jag än fått gå igenom så har jag vuxit ifrån det. Jag behöver inte gnälla över hur orättvist ödet har behandlat mig eftersom det i slutändan är jag själv som styr vilka vägar jag ska gå nerför. Vart stigarna leder vet väl ingen men hinder är till för att komma runt, inte stanna och grubbla över. Det finns alltid de som har haft det eller som fortfarande har det värre än mig. Så vad har jag då för rätt att komma och tycka synd om mig själv?

Men har jag blivit så mycket bättre som människa då? Egentligen? Hur bra är man om man låter sitt dåliga självförtroende styra vad man tycker om folk? Eller rättare sagt, man låter självförtroendet lura en att tro att folk tycker det värsta om en, vilket gör mig förbannad på dessa personer utan att ens veta hur det ligger till. För jo, jag är nog en sån människa. Min egen osäkerhet får mig att tro att vissa människor ser mig på ett sätt som de säkerligen, antagligen inte ens gör. Jag har väldigt lätt för att bli irriterad när någon förklarar något för mig som jag tycker de borde anta att jag redan kan. Det känns som att de förklarar de mest enkla saker för mig som om jag vore för dum för att förstå. Men de kanske inte alls tänker så. Jag blir även irriterad när någon förvrider det jag säger och får det att verka som något annat, mycket dummare. Kan de inte bara anta att jag menar något bra, inte något korkat? Känner mig återigen dumförklarad men kan det inte vara så att de faktiskt inte förstår hur jag menar helt enkelt? Det behöver väl inte vara så att de antar att jag skulle mena något dumt...  

Jag har kört övningar som jag fått av min bror där man listar saker man tycker är dåligt med sig själv som sen omvandlas till något positivt. Exempelvis om man tycker att man är för pedantisk så är det snarare så att man är noggrann och organiserad. Jag gör samma sak fast tvärtom med mig själv hela tiden. Jag kan inte ljuga och är väldigt ärlig. Jättebra egenskaper kan tyckas men i mitt huvud kan jag tycka själv att jag verkar bitchig och otänksam. Nästa gång kanske jag är alldeles för rak och ärlig mot fel person och sårar någon. Eller som när jag tyckte att jag jobbade hårt på att försöka rädda mitt förhållande som var på väg att spricka så var det kanske snarare så att jag blev klängig och behövande. Den största kritikern är en själv...  

Ja, morgonen är ingen tid för såna här tankar för de utvecklas bara och blir värre och värre tills man ifrågasätter sitt eget värde, vad man betyder för de man tycker om och hur folk egentligen ser på en. Vad har man egentligen för betydelse hos andra? Är jag en vän som är intressant att prata med eller är jag bara någon att fördriva tiden med tills det finns någon mer intressant att diskutera livet med? Umgås folk med mig för att de verkligen vill eller för att alla andra är upptagna? Man undrar ju om man i slutändan är viktig för någon. Jag hoppas att jag är viktig för någon. Jag vill kunna tänka att det finns någon av mina vänner som skulle bli ledsen om jag t ex flyttade iväg långt bort. Samtidigt är dessa frågor egentligen inte ställda till dessa personer. Det har inte med någon annan att göra än mig själv! Det skulle vara härligt om man kunde vakna upp en dag och vara nöjd med den man är, känna att man duger och veta att det finns de som faktiskt älskar en villkorslöst! Låt oss hoppas att det blir en sådan dag när jag väl vaknar upp! :)

Jag tänker låta musiken tysta mina tankar och flyta in i något som förhoppningsvis kan kallas sömn och imorgon kommer dessa tankar, hela detta inlägg, bara vara jag som skriver av mig! Kanske kan det få någon att se mig annorlunda. Kanske kan det få någon att förstå mig lite bättre. Kanske kan det till och med öppna upp ögonen på någon så att hon/han ser sig själv i nytt ljus! Vem vet? Jag vet bara en sak och det är att oavsett hur missnöjd jag blir med hurdan jag är som människa så kan jag alltid förbättra mig! Jag kommer aldrig bli en sån som tror jag är perfekt. Och ska vi vara ärliga nu? De som tycker de själva är perfekta har oftast de värsta åsikterna eller idéerna och är dessutom obenägna att ändra dessa. Man behöver nog vara lite osäker ibland.

Signing out!