Vad skulle jag inte göra?! Jag vet inte ens vart jag skulle börja. Men jag tror det första jag skulle göra är att bjuda mina nära och kära på en resa till något paradis och bara njuta av livet ett litet tag. Sen skulle jag placera pengarna i konton utomlands för att få en otroligt bra ränta så att jag slipper oroa mig för att pengarna kommer ta slut på tråkigheter som förmögenhetsskatt. Sen skulle jag skänka bort delar av min förmögenhet till familjen.

Efter det kommer ju det roliga. Jag skulle bygga mitt drömhus. Inget överflådigt, utan ett hus där jag kan trivas och må bra. Med en pool och ett stall. Sen skulle jag självklart skaffa hästar och satsa på att starta upp avelsverksamhet. Jag skulle nämligen inte bara kunna sitta och inte göra någonting, men jag skulle kunna jobba på mina egna villkor, med någonting jag älskar. Hundar skulle det bli också. Och självklart skulle jag resa en massa. Uppleva allt det bästa den här planeten har att erbjuda.

Jag skulle också ljuga om jag sa att jag inte skulle slösa upp pengar på ytliga saker som kläder och bilar. 

Sedan skulle jag göra mitt absolut bästa för att inte förändras som person. Jag hoppas verkligen att om den här dagen någonsin skulle komma så vill jag fortfarande vara samma gamla Jenny.

Jag har faktiskt ingen speciell typ som jag faller för. Jag har en svaghet för gitarrister och rockare, det ska jag erkänna men det betyder inte nödvändigtvis att jag faller för dem. Mina pojkvänner har inte direkt följt något speciellt mönster. Ingen har varit den andra lik. Förutom att många gånger har man kunnat beskriva dem som snälla. 

 Det är väl liksom det som egentligen är det man faller för. Personligheten. Utseende, kläder och allt det där är bara ytligt. Det är bara ett paket och det är kanske det som kan sporra ens intresse men i slutändan är det ju personligheten man faller för. Så vad är min typ? Jo, någon som visar respekt. Någon som jag kan diskutera med. Någon som är förstående. Någon som vågar visa vem de egentligen är. Och jag har redan hittat denna person.

Sen vad gäller kändisar och vad som gäller för att jag ska tycka de är snygga så är jag dessutom ganska kräsen. Jared Leto är nog den jag tycker är snyggast. Men enbart när han har långt svart hår. :) Och smink :/

Inre frid! Jag låter det vara så.

Den fråga jag kommer ha lättast att svara på under de här 30 dagarna tror jag. Helt klart sommaren! Även om sommaren i Sverige varit uslig de senaste åren, och jag har mest jobbat hela somrarna så är fortfarande sommaren min absoluta favoritårstid.

För det första så är jag frusen av mig, något jag nämnt tidigare i min blogg. När graderna därför inte konstant ligger nära fryspunkten så trivs jag mycket, mycket mer. Jag älskar att gå i kjol eller shorts och snygga t-shirtar och jag hatar att känna mig som en michelingubbe på vintern. På sommaren är man friare. Man kan bada, man kan gå ute på nätterna utan att frysa ihjäl!

För det andra så är folk mer villiga att hitta på roligare saker! Fester på stranden, grillparty, åka och bada och spela kubb vid en sjö, gå på uteservering och så mycket, mycket mer. Jag tycker det är fel att man ska behöva ha ursäkten att det är sommar för att gå ut, men på sommarn har folk mer energi eftersom det är ljusare ute. Folk får även semester och har mer tid till roliga aktiviteter.

För det tredje: Tänk er en varm sommardag och ett stilla sommarregn. Eller när det blir sådär riktigt mörkt och ett riktigt åskväder slår till. Underbart mysigt och något som bara händer på sommaren.



Ps. Att slippa skrapa rutorna på bilen är ALLTID ett stort plus! Ds.

Jag vill egentligen inte svara på den här frågan för det finns inte bara en enda person jag vill träffa. Det finns jättemånga! Jag vill träffa min pappa, mina kusiner, vänner som jag inte träffar så ofta längre osv osv. Men om jag bara får välja en…Vem ska jag välja?


Jag tänker göra det lättare för mig själv och utesluta folk jag känner som dött för då finns det för många. 

Men jag tänker nog välja min pappa. Sedan han flyttade tillbaka till England år 2009 har jag nämligen bara träffat honom några få gånger. Och jag är egentligen pappas flicka, det är så. Jag kommer överens med min mamma absolut. Jag älskar min mamma. Men jag och pappa har ändå ofta samma sätt att se på saker och ting. Vi har liknande musiksmak och vi kan prata med varandra på ett helt annat sätt. Jag skulle aldrig kunna sitta och dricka whisky och spela poker med min mamma men med min pappa kan jag det. 


Sen är det så att jag saknar honom mycket mer eftersom vi inte kan träffas på samma sätt längre. Min mamma finns ju alltid nära mig. Men min pappa bor i ett annat land, på andra sidan havet. Visst, man är aldrig mer än ett telefonsamtal bort, men det är inte samma sak. Och man kan inte spela poker över telefon. ;)

Så just nu väljer jag min pappa. Han är den jag saknar mest av allt just nu!

Jag har fått ytterligare bevis på att man måste ha aningen lägre IQ-nivå än medelsvensson för att bli politiker! Fy sjutton alltså. Jag vet att alla politiker inte är så dumma, har själv vänner som är med i politiken för den goda sakens skull. Hoppas bara det fortsätter så om de klättrar högre upp.

Jag fick nämligen veta igår att regeringen planerar att ge 100 miljoner till.... Facebook!! Till fuckin Facebook! Jag brukar inte bli överdrivet förbannad utan brukar kunna föra fram mina åsikter på ett sakligt sätt men den här gången kan jag inte det. För jag kan inte för mitt liv förstå hur politiker kan komma fram till att skattebetalarna ska betala för något som är gratis för oss att använda! Tydligen ska dessa 100 miljoner användas för att bygga en serverhall i Luleå.

Vaddå serverhall i Luleå? Varför ska vi skattebetalare stå för detta? Det finns väl tillräckligt med resurser i företagen som har Facebook, så varför ska regeringen stå för deras utveckling?! Och jag kan inte för mitt liv se någon anledning till att politikerna kan försvara detta med att facebook är ett socialt medium, för det är där felet ligger! Facebook är ett gratiscommunity, inte ett jäkla samhällsprogram. En facebookanvändare får oftast inte gå in på facebook på jobbet av förklarliga anledningar. Det är en fritidsgrej. Chat och meddelanden över nätet ska skötas på fritiden. Så om det är en privat fritidsgrej, varför ska staten då bekosta det!?

Hur många ungdomar sitter på facebook för att de är arbetslösa och inte har något annat att göra? Hur många sitter på facebook för att de är sjukskrivna för de har inte råd med den vård som krävs? Hur många sitter på facebook i skolan för att de inte kan få en studieplan som fungerar? Kunde politikerna inte hitta bättre användning för de pengarna!?

Och det var tydligen Annie Lööf som lade fram hela förslaget. Jag har alltid varit lite stolt över att hon kommer från Värnamo, men nu skäms jag. Hoppas ni läsare inte tror att alla vi som bor i eller runt Värnamo är så korkade att vi tycker detta är en bra idé! Jag hoppas verkligen att det inte finns NÅGON som tycker detta är en bra idé. I vanliga fall tycker jag att alla ska få ha sin egen åsikt, och jag brukar respektera de flesta, men om någon tycker det finns anledning att ge våra skattepengar till Facebook så kan jag tyvärr inte det.

Jag vill iallafall inte sitta här och leva mitt liv genom facebook när halva sverige sitter arbetslösa på grund av det inte finns pengar!

Det här är ett ämne som jag är väldigt engagerad i och som jag dragit upp flera gånger på min blogg. Jag har även haft en ganska omfattande diskussion med en annan bloggare om just privatlivet och att hålla det utanför bloggen, versus att vara väldigt öppen i sin blogg. Det är nämligen en stor skillnad mot att vara personlig och att vara för öppen i en blogg. En blogg, anser jag, ska kunna vara personlig, men utan att bli för privat och öppen. Jag tappar t ex helt respekten för någon som delar med sig av andras privatliv, eller som sprider ut privat information om andra via blogg, twitter eller facebook eller vad det nu må vara. Ska man nu vara öppen om sitt liv, låt det då vara ditt liv och inte någon annans. 




Sen har jag märkt att många läsare gärna vill ha det så öppet som möjligt. De vill veta allt in i minsta detalj och ju mer privat det är desto bättre. Inte mina läsare dock, de är supersnälla och frågar inte så mycket privat. Men på andra bloggar har jag märkt detta. Men i övriga fall har jag märkt att storbloggare ofta råkar ut för att deras läsare tror att de avslöjar allt i sitt liv. Såg nämligen en diskussion om Kenza och Foki, och hur läsarna inte kunde förstå hur de kunde fått så perfekta liv och vara så lyckliga konstant. 

Men hur vet man det? En bloggare kanske riktar sin blogg till att vara just positiv och fokusera på det bra i livet. Foki och Kenza har säkert dåliga dagar de med. Allt är nog inte perfekt, men de väljer att inte skriva om de dåliga sakerna. Kanske för att de vill vara privata, kanske för att hålla en god ton på bloggen, eller kanske för att de själva ska kunna gå tillbaka och läsa i bloggen när de blir äldre och tänka på allt bra och roligt de gjort istället för allt det dåliga.



Som bloggare råkar man ofta ut för att vissa läsare dömer hur man är som person utefter det man skriver i bloggen. Det är som att de inte fattar att bakom orden, inläggen och bilderna finns det ett helt liv som inte ens har med bloggen att göra. Min blogg speglar t ex mina tankar och mina åsikter och vad jag hittar på, men den definierar inte hurdan jag är eller hur mitt liv är. Jag skulle väl mycket väl kunna lägga upp bilder på mig själv och alla i min närhet, eller lägga upp bilder på hur jag bor och vara mer öppen i min blogg, men till vilken nytta? Vad skulle det säga om mig egentligen? Skulle en bild på min soffa ge en slags idé om vad jag har för personlighet? Skulle ni som läsare veta exakt allt bara för att jag berättar allt jag gör under en dag. Nej så fungerar det inte. Och jag kan skriva öppet och berätta exakt hur mitt liv ser ut och vad jag har för personlighet, men det finns inget som säger att jag inte ljuger.



För så fungerar tyvärr bloggvärlden. Är man inte intressant, skriver om intressanta saker eller lever ett intressant liv så tröttnar läsarna nog ganska snabbt och hittar en annan blogg att läsa. Men då är det väldigt lätt att hitta på en image, ljuga om vad man gör och pussla ihop en historia som inte stämmer för att locka tillbaka sina läsare. För läsarna vet inte sanningen och vill höra det där smaskiga och intressanta. De kommer aldrig kunna ta reda på om det man skriver inte stämmer. Likväl kan de även tro att man ljuger, när man talar sanning. Det är lite därför jag försöker hålla mig ganska privat och osynlig i bloggvärlden. För att slippa pressen på att konstant vara intressant och personlig. För att slippa få höra att man är en tråkig person när man inte gör så mycket annat än kollar på film en helg. Och för att slippa alla privata frågor och pressen på att avslöja så mycket av sig själv som möjligt. Det räcker med att ni vet vart jag står och vad jag tycker. Resten är inte viktigt.

Jag tror de flesta har hört om att bloggtoppen.se har blivit hackade och att många har fått sina lösenord och kontouppgifter utläckta över nätet. Dock var det inte bara bloggtoppen, utan mängder av sidor och man räknar nu på att det gått från 90 000 drabbade människor till 180 000! Om ni klickar >>HÄR<< kommer ni till en lista hos Aftonbladet hos alla de sidor man hittills känner till som blivit hackade. Jag är dock inte så orolig. Var inte registrerad hos några av de sidorna. Men dyker det upp något väldigt konstigt i bloggen så vet ni... att det fortfarande kan vara jag, men jag hoppas ni märker skillnad! xD



Jag tycker personligen att det är sjukt att man inte jagar dessa hackare ännu mer. De ger ut personlig information, ibland som ren utpressning för att få pengar eller liknande. Ändå räknas fildelning idag som ett större hot och ett värre brott än folk som hackar andras sidor. Förstår inte logiken där riktigt. Jag kan inte heller förstå vad en hackare kan tjäna på detta i längden. Det handlar enbart om att förstöra för andra människor eftersom de tydligen är små obetydliga löss på den här planeten. Man kan ju undra hur de själva skulle reagera om någon hackade deras datorer? Inte sjutton skulle de tycka det var okej, även om det är exakt vad de utsätter andra för! Så det är vad jag hoppas. Att alla hackare där ute får sina datorer hackade och sen förstörda. Så kanske de lär sig sin läxa. Öga för öga, tand för tand som det så fint heter.  

Jag var nyss inne och kommenterade i en diskussion om det här med kläder på hundar. Tjejen ifråga hade en chihuahua, och hade köpt en tröja till hunden så den inte ska frysa. För chihuahuan är ju en väldigt frusen hund. Och kommentarerna haglade om djurplågeri och liknande.

Jag förstår inte hur man kan räkna det som djurplågeri. Jag har själv haft en liten hund, en papillon/yorkie/tibetansk spaniel-mix. Hennes päls var jättelång och fin men på vintern tovade sig underullen ihop med täckhåren och det blev jobbigt både för hunden och för oss så vi var tvungna att klippa henne. Vilket då ledde till att hon frös ganska rejält. Så jag köpte både en tröja till henne och ett vanligt täcke. Men hon fixade inte tröjan, så det fick bara bli täcket. Och ingen anklagade någonsin mig för djurplågeri. Om jag däremot struntat i det och låtit hunden frysa... vad hade folk sagt då?

Så här såg min hund ut när vi klippt henne.
Inte mycket päls kvar som skyddade henne då.

Chihuahuan som vi diskuterade såg nöjd ut på bilden. Såg inte alls stressad ut över att ha kläder på sig och då är det helt okey. Jag kanske kan tycka det är löjligt med "människokläder" på hundar, men djurplågeri tycker jag inte att det är! Om en hund lider, då är det djurplågeri, och en hund lider oftast inte av att ha kläder på sig, framförallt inte om den fryser. Isåfall borde man ju ifrågasätta alla hästägare som sätter täcken på sina hästar i tid och otid, så fort det är lite regnigt ute, men det gör man inte. Samtidigt kan jag tycka att många ägare till små hundar som chihuahua ofta klär sina hundar i onödan, även när det är varmt ute och då kan man ju börja diskutera om man gör det för hundens skull eller sin egen. Men så länge hunden inte störs så är det inte djurplågeri!



Så vad tycker ni? Är det okej att ha kläder på hundar? Är det bättre att hunden fryser än att man klär på den?

Jag är ingen storbloggare, inte på något sätt. Det märks ju ganska tydligt. Har inte speciellt många läsare varje dag, får nästan aldrig kommentarer och jag gör ju själv i stort sett inget för att synas. Men ändå får jag en hel del mail från personer som läst min blogg. Och det intressanta med dessa mail är att det oftast är från personer som läst min blogg och tycker att jag verkar ha vettiga åsikter och därför vill be mig om råd eller hjälp med problem.

Jag är inte här för att be er sluta med detta, absolut inte. Jag tycker det är bra att någon som är lite vilsen kan hitta hjälp på ett oväntat håll. Jag har absolut inget emot att hjälpa dessa personer, så gott jag kan iallafall. Jag får oftast mail från personer med kärleksproblem som läst mina åsikter om det här med kärlek. Men det kan även vara annat och jag tar det som en komplimang att folk tycker jag har sunda åsikter och ett bra sätt att se saker och ting på. Att jag lyckats förmedla något. Jag ska inte ljuga och säga att allt är perfekt i mitt liv, det är snarare långt därifrån, eller att jag har alla svaren, men jag kanske kan ge någon ett annan perspektiv. Och jag vill ju gärna tro att de svar jag ger kan hjälpa på något sätt.  

I samma veva så känner jag mig inte ett smack utnyttjad heller även om vissa kanske skulle det. Jag får också ut något av detta. Jag känner att jag kan ge något tillbaka till någon. Jag känner att jag kan vara till nytta och genom att försöka hjälpa andra kan jag även själv hitta nya infallsvinklar på mina egna problem. Genom att hjälpa andra hjälper man sig själv.  

Jag trivs i den här rollen också. Jag ger ofta råd till mina vänner när de ber mig, och jag hjälper dem till den mån jag kan. Att detta skulle sprida sig till helt okända människor trodde jag aldrig när jag startade bloggen.

Någon annan bloggare som upplever samma sak, eller är det här ett fenomen som bara händer mig?

Jag är som en repig skiva just nu, hakat upp mig. Men jag skulle in och kolla busstiderna och möts av den här:



Ja jag hoppas ni kan se någorlunda men här står det att bussen som ska gå 17:20 kommer vara en minut försenad? Ursäkta men bussarna är ALLTID minst 1 minut försenade. Det är liksom inte ens något att informera om! Informera oss när bussen är i tid istället! Då är det en nyhet!

Sitter och väntar på min käre pojkvän som ska komma upp till Värnamo med tåg. Bussen var försenad så han missade det första och kommer inte vara här förrän kl 19 ikväll. :( Och han hade problem med tåget sist han åkte också. Så vi är båda måttligt irriterade på allt vad kollektivtrafik heter just idag.

Men detta är något som stört mig länge... Att kollektivtrafiken är så otroligt dålig så fort man bor utanför Stockholm, Göteborg och Malmö. Självklart är vi inte lika många människor men vissa ställen har inte ens tillgång till kollektivtrafik, vissa får stå ut med att det kanske går två bussar på hela dagen! Och ändå höjs priserna konstant och politikerna höjer bensinskatten för att få folk att ställa sina bilar och ta buss eller tåg istället.



Men vad fan?! Så som det ser ut i dagsläget så kostade det mig mer att åka tåg förra helgen till Skåne än vad det kostar att åka bil fram och tillbaka! Det tog dessutom 4 timmar i jämförelse med 1 ½ timme som det tar med bil! Och vad ska de människor som inte har något annat val än att ta bilen göra? Jag kan inte åka buss ut till min arbetsplats. Det är 8 km ut till mitt jobb från busstationen som jag isåfall får gå och det finns ingen närmare hållplats heller. Jag måste ta bilen, och likaså alla andra på min arbetsplats. Och när diskussionen kom upp i kommunfullmäktige om det skulle gå bussar ut dit till det område där företaget ligger så sa bussbolagen stopp. De hade inte råd att sätta in extra bussar. Sen att det redan går bussar förbi där hade de visst glömt. Bussarna till Bor, Alvesta och Växjö går förbi där så det enda de behövt göra är att skapa en till hållplats så kan de bussarna stanna där. Men det var visst uteslutet ändå. 

Klart jag kan förstå politikernas synpunkt med att det är miljövänligare med tåg och buss, men de måste tänka på att mer än hälften av alla i Sverige bor utanför storstäderna och att många inte har lust att cykla några km till närmsta hållplats för att sen åka buss i timmar. Där det inte finns bra tillgång till kollektivtrafik kan det nämligen vara så. Vi som bor på landsbygden får alltså betala en massa extra pengar för bensin när vi inte har valet att ta buss eller tåg. Och så som jag upplevt det kostar det dessutom mindre för mig att ta bilen, oavsett vart jag ska! Det är dessutom smidigare att ta bilen, jag kan stanna när jag vill, behöver inte bry mig om förseningar eller byten och jag kan dessutom lyssna på hög musik när jag vill! Sen när kan kollektivtrafiken erbjuda det?!    

Som jag berättade så satt jag ju hela kvällen igår och tittade på varghundar och sånt och idag möts jag av denna jäkla artikel i Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article13808149.ab

Där står det att det springer en varg i Småland och nu sätter man in ett jaktlag för att skjuta den! Första gången man har skyddsjakt på varg i Småland! Och jag sitter bara och blir förbannad!

Jag har inte ens hört talas om att det sprungit varg i Småland överhuvudtaget, med andra ord kan inte vargen ha ställt till med något. Det är inte första gången vi har varg här heller. Alla andra gånger har det stått stort i tidningarna att det springer varg här, men ändå har vi inte känt att vi behövt skjuta den då. Men nu ska man tydligen göra det!


Varför vill man skjuta något så vackert som detta?

Va fan! Låt vargen vara ifred! Varför ska de nästan utrotas för att människor är så dumma och har gamla fördomar om vargar som härstammar från medeltiden??!?! Har vi inte utvecklats någonting sedan dess? Har vi inte fått mer kunskap sedan dess?! Vargen har till och med sändare på sig, varför inte fånga in den då? Eller söva den åtminstone! Vad finns det för anledning att döda den överhuvudtaget!??

I artiklen står det att vargen rör sig flera mil om dygnet, så jag hoppas den hinner försvinna till ett ställe där den är respekterad så de blodtörstiga jävlarna inte kommer åt den!

Innan det blir Youtube, och medan mitt te drar så tänkte jag ha ett litet svar på tal. Jag fick nämligen den här kommentaren tidigare:

De gånger jag fått kommentarer eller mail om detta har jag försökt svara tillbaka och undrat exakt vad ni läsare vill veta, samt även förklarat att jag kan skriva lite om honom, men jag kommer ta stor hänsyn till hans privatliv. Det är inte min rättighet att lägga upp vad som helst om honom bara för att vi är ihop. Jag har heller aldrig lovat att jag ska skriva om honom, utan enbart ställt motfrågan om vad ni skulle vilja veta om jag nu skulle skriva om honom.

Jag har på senaste tid fått en bunt mail som jag tyvärr inte kan avgöra om det är från samma tjej eller från flera olika tjejer. Det är olika mailadresser, men i alla mailen står det samma sak och de är skrivna på i stort sett samma sätt, med samma stavfel och samma sätt att uttrycka sig. Men de gånger jag försökt maila svar tillbaka har det visat sig att falska mailadresser har använts så att mina svar inte kommer fram. Om det mot all förmodan är en fungerande mailadress och jag lyckats skicka min fråga så får jag inget svar tillbaka sen på vad denna tjej/dessa tjejer vill läsa om min pojkvän. 

Jag tycker det verkar otroligt konstigt med alla dessa mail, och det enorma intresse som plötsligt dykt upp för min pojkvän. Framförallt när det sen inte går att få något ytterligare svar från de/den som undrar. Så med detta i åtanke så anser jag att det bästa att göra just nu är att inte avslöja ett smack om honom över huvudtaget, utöver det ni redan vet. I alla fall inte förrän jag är helt 100 på att det bara är några nyfikna läsare som vill veta mer och som inte vågar använda riktiga mailadresser, något som jag inte alls förstår i såfall. 

Och innan någon kommer in på det, så vet jag mycket väl om att många storbloggare håller sina pojkvänner hemliga och att det ändå kommer ut, men det har inte ett smack att göra med dessa storbloggare. Det har att göra med att jag inte ger ut information om en annan människa hur som helst på nätet, och framförallt inte när de personer som undrar inte kan ge sig till känna och svara på varför de vill veta mer. Det finns mycket sjuka människor som fiskar information på nätet av en massa onda anledningar och det är för många frågetecken runt just detta med min pojkvän, därför låter jag bli. Kalla mig paranoid om ni vill, men så är det!  

 

Ja, nu kommer det ett till åsiktsinlägg! Gosh, vad ni måste tycka det är underbart med sådana inlägg. Nej men seriöst, jag satt nämligen och pratade med min pojkvän i telefon igår om vad han gått igenom på psykologin, nämligen Maslows   pyramid, en pyramid som består av alla de beståndsdelar som människan behöver för att ha en bra psykisk hälsa. En del som var med i Maslows pyramid var "Att hitta en partner" och vi hade en lång diskussion om detta. 




Jag har aldrig varit den som "letat" efter någon partner. När jag var singel trivdes jag som det helt enkelt, och skulle aldrig skriva upp mig på dating-sidor eller liknande. Min övertygelse är nämligen att om man går in för att hitta någon så hittar man för det mesta aldrig sann kärlek. Man inbillar sig för att man vill ha någon. Själva kärleken blir liksom inte viktig, utan det viktiga är att inte vara singel. För min del har jag aldrig någonsin blivit ihop med någon som jag inte haft känslor för från början. Jag själv skulle bli jättebesviken om jag fick veta att någon hade blivit ihop med mig för att den personen inte ville vara singel längre. Då blir jag ju inte utvald eller speciell, då är jag ju bara denne personens flickvän för att han inte ska vara ensam.



Men vem är det som sätter en sådan press på människor? Vem är det som påstår att man är en sämre människa för att man inte har någon vid sin sida? Folk som varit singlar länge börjar helt plötsligt få  panik för samhället tycker att man är konstig som inte har hittat någon. Och tar det slut mellan två människor så säger man oftast att de snart kommer hitta någon ny. Men vaddå hitta någon ny? Kan man inte bara vara singel? Måste man ha någon ny? Är det inte bättre att vänta tills man träffar någon man faktiskt tycker om istället för att konstant sträva efter att hitta en partner. Jag tror att om letar efter någon så tar man första bästa och då blir det inget bra i längden. 

Låt kärleken hitta er, istället för att ni försöker jaga kärleken!

Bilderna har jag förresten lånat från bloggen Niconica's Pinpricks, en blogg på engelska där bloggaren har skrivit ett liknande inlägg om det här med att hita kärleken. Läsvärt tycker jag absolut om man har åsikter om detta.

 

Kommer ni ihåg mitt inlägg om ett gammalt fotografi som en brittisk antikhandlare påstod skulle vara Nicholas Cage som ung, och att teorin var att Cage skulle vara en vampyr? Om inte så finns det inlägget >>HÄR<< 

Nu har nästa kändisfoto dykt upp. Fast den här gången är det ett foto som är 151 år gammalt och visar en man som faktiskt är kusligt lik en ung John Travolta.




John Travolta själv är scientolog och tror på reinkarnation. Fotografiet hittades av en fotosamlare från Ontario i Kanada som nu påstår att han därför hittat en bild på John Travolta från ett tidigare liv. Bilden är likt den på Nicholas Cage uppsatt till försäljning på Ebay för 355 000 kronor.

Ja, vad säger man, ingen teori om vampyrer den här gången men reinkarnation. Jag är alltså inte förvånad över dessa bilder utan att folk inte kan inse att människan kan ha dubbelgångare. Bara för att fotografiet är gammalt behöver inte det betyda att det inte kan vara likt. Haha, dessa sjuka teorier. Men det är väl alltid så med kändisar. Skapar de inte skandaler själva måste andra göra det åt dem. :)

Läs artikeln på Aftonbladet >>HÄR<<

Ja, idag har jag varit riktigt dum, eller snarare dumsnäll. Det är inget ovanligt. Jag får ofta höra att jag är på tok för snäll. Det är ofta jag låter folk trampa på mig och det är sällan jag säger ifrån även om jag blir sårad eller arg.

Men idag var nog droppen. Jag hittade nämligen en bunt fotografier, bland annat på mina hundar, Polenresan jag gjorde 2008, hästarna från när jag jobbade på ridskolan och lite annat smått och gott. Jag hade visst beställt dem online genom att skicka in digitala foton så jag fick dem på fotopapper. På en del av fotografierna var motivet min före detta sambos barn, och även foton på min ex-sambo. Min första tanke var då att han troligtvis skulle uppskatta dessa foton mer än mig och jag kanske borde skicka dem till honom…

Men så tänkte jag efter en gång till. Nej, nej, NEJ!! Varför i hela fridens namn skulle jag överhuvudtaget tänka tanken på att skicka något till honom?! Varför ska jag ens sitta och fundera på att göra något som gör den skitstöveln glad? Varför skulle jag vara snäll mot världens mest patetiska människa? Vi snackar om en man som fick mig att må så dåligt under en lång tid och som efter vårt uppbrott för över tre år sedan fortfarande förstör saker och ting för mig. Vi pratar om en man som förstört för mig ekonomiskt, men som också förstört min självkänsla totalt. Jag tänker inte gå längre in på detta och inte för hans skull utan för min egen. Jag kommer bli förbannad om jag skriver allt han gjort.

Så varför i helvete skulle jag visa någon sorts medlidande eller göra något snällt för den mannen när han aldrig någonsin skulle göra något snällt för någon annan om inte han själv kan vinna på det?! Varför skulle jag satsa både tid, pengar och energi på något som skulle göra honom glad?!  Aldrig i livet! Fotografierna jag hittade ligger nu längst ner i sopkorgen, och just nu önskar jag att han visste vad jag gjort så att han kan förstå exakt hur det känns när någon skiter i ens känslor!

Så elak är jag idag!

Jag tänkte jag skulle vidareutveckla ett av mina förra inlägg som handlade om ridsporten och att den inte får någon uppmärksamhet. Det inlägget hittar ni >>HÄR<<. Men förbered er på ett låååångt inlägg för jag har nog en held del att säga om det här.

Vi vet alla hur det ser ut i alla andra sporter. Inom fotbollen lever vi fortfarande på ett VM-brons som togs 1994. I hockey blir det världens glädjerus när Sverige tar sig till final, oavsett hur det går. Handbollen följs fanatiskt i TV, match efter match, oavsett om Sverige tar sig vidare eller inte. Tennisstjärnor får uppmärksamhet. Friidrottsstjärnor är med i media överallt. Till och med pingis fick uppmärksamhet efter J-O Waldner men ridsporten läggs alltid i skuggan.

Jan Brink. 3 EM-brons, 1 EM-silver och 1 VM-brons.
Rankad 1:a på världslistan 4 år i rad. Sexfaldig SM-mästare.
1:a i Världscupen 2002.

Och varför? Svenska landslagen i hoppning, dressyr och även fälttävlan har nått framgångar och tagit brons, silver och guld i nästan alla större evenemang ända sedan början av 1900-talet. Senast Rolf-Göran Bengtsson nu då som var förste svensk att ta guld i EM. Men innan dess har vi haft svenskar som tagit guld, silver och brons i EM, VM och OS. Varför uppmärksammas detta inte? Ett silver i ryttar-VM borde väl slå ett brons i fotbolls-VM vilken dag som helst... Eller? Nej, tydligen inte för om inte de svenska ryttarna tar guld så nämner media inte ett smack om de svenska ryttarnas prestationer. En tredjeplats i fotboll däremot hyllas i årtionden. 

Ulla Håkansson 2 OS-brons, 1 VM-brons, 2 EM-brons, 12 SM-guld.
Innehar 11 championtecken. Fick svensk ridsports hederstecken 1971.
Har tilldelats kunglig medalj för sina sportsliga insatser år 1988.

Jag tycker själv det är rätt lustigt att folk som inte själva sysslar med ridsport kan häva ur sig att ridning inte är en riktig sport! Att det är hästen som gör jobbet. Hur kan någon som aldrig ens suttit på en häst komma med så dumma påståenden? Hästen gör INTE allt jobb, ryttaren gör det! Det krävs både teknik, känsla, finess och kondition för att ens rida en häst i skogen, för att inte tala om ett dressyrprogram på Grand Prix-nivå! Ett mål i en fotbollsmatch räknas inte bort bara för att skottet var fult, däremot kan minsta lilla stegfel i dressyren ge minuspoäng. På en hoppbana är hindrena på OS-nivå ca 160 cm höga och det är många av dem, och de måste ridas i exakt rätt ordning, och det innebär inte att de står uppställda på en rak och fin linje, nej du rider i serpentiner, volter, zick-zack, ja allt möjligt för att komma runt rätt väg. En enda rivning ger fyra fel och kan förstöra allt! En hockeyspelare får inte straffpoäng för att den inte passar pucken till en viss spelare vid en viss tidpunkt i spelet.

Rolf-Göran Bengtsson. 2 OS-silver, 1 EM-guld, 1 EM-brons.
Tilldelades Skånebragden 2001 och 2008 av Sydsvenska dagbladet.

Det är tydligen en sport att kunna hantera en liten läderkula. Det är visst en sport att kunna skjuta en liten puck åt rätt håll, men att kunna få en 500 kg tung häst med egen vilja att göra exakt det man vill genom små enkla tryck med ben eller händer, det är inte sport?! Att kunna styra en motorcross eller en bil räknas ju som sport och det är inte levande varelser som kan göra oväntade rörelser eller bli rädda?
 

Henri Saint-Cyr  (till höger på bilden) 5 OS-guld (2 individuella och 3 lag)
1948, 1952 och 1956. 1 VM-guld och över 400 segrar i internationell dressyr.
Blev personligen inbjuden av engelska drottning Elizabeth att titta på
fälttävlan i Badminton, då hon var så imponerad av hans ridning.

Även på hobbynivå är ridsporten helt totalt bortglömd! Fotbollen har större fan-skara, inget annat ska sägas, men räknar man in trav och galopp i ridsporten så är hästsport världens största, med flest antal utövare över hela världen. Sen har vi de som inte har råd att rida men som skulle vilja! När jag jobbade på ridskolan vet jag själv hur tufft det var för vissa tjejer som anmälde sig lite för sent och inte fick plats i någon grupp eftersom det var fullt. Och ridskolan hade inte råd med fler hästar eller lektionstider. Sen fick jag veta att idrottsklubbar ofta får bidrag av kommunen. Hockeyklubben i Gislaved fick 100 000 kronor i bidrag det året. Då snackar vi om att de fick använda rinken gratis och att spelarna köpte sin egen utrustning. De där 100 000 gick till en massa lyx till deltagarna i klubben och något hockeyläger. Ridskolan däremot fick 25 000 kronor. 25 000 kronor som ska räcka för att driva ett helt stall med 11 lektionshästar som ska ha mat, veterinär, hovslagare, spån till boxarna, utrustning som kan gå sönder, försäkringar för alla hästarna och el och hyra för hela gården! 25 000 räcker inte ens till mat till hästarna under hela året, vilket gjorde att eleverna inte kunde få tillbaka någonting. Inte ens ett litet helgläger kunde anordnas för de små tjejerna. Hur orättvist är det inte? Ridskolan får helt och hållet förlita sig på sponsorer, och även i den världen är det många som tvivlar på ridsportens otroliga intresse.

 Helena Lundbäck. 1 VM-silver, 1 EM-guld och 1 EM-silver.
Var första svensk att någonsin ta sig till final i VM.
Individuell 7:e plats i OS i Hongkong 2008.


Sen har vi media som alltid behandlar trav men aldrig ridsporten som vi är så stora inom. Tittar man på tv-utbudet så visar de oftast bara ett kort sammandrag av tävlingar mitt på dagen. Vill man se hela tävlingarna sänds de ofta sent på natten och det görs ingen som helst reklam för det, medan alla andra sporter får så otroligt mycket uppmärksamhet. Vanliga program utgår helt och hållet för en jäkla fotbollsmatch. När det är EM eller VM så går det inte ens ha tv:n igång för det är bara fotboll, fotboll, fotboll överallt. Eller hockey om det nu skulle vara det som pågår. Tittarsiffrorna för ridsporten skulle skjuta i höjden om man bara gjorde mer reklam för att det faktiskt visas, och ger det mer tv-tid och bättre tider. 

Louise Nathorst. 1 OS-brons, 1 VM-brons, 2 EM-brons. 7 SM-guld.
7 championtecken varav 4 av dem vann hon 4 år på raken.
5 segrar i Världscupen. Rankad etta på årsrankingen
3 år på raken samt 2:a 1997.

Nej, hoppas verkligen att politikerna kan inse att Sverige har en riktigt bra grund för att kunna nå långt inom hästsporten, och att det inte finns någon anledning till att inte punga ut mer för att ta tillvara på ännu fler talanger som kanske inte har råd att visa hela sin potential. Alla har ju inte råd att köpa häst, betala licenser och startanmälningar, vilket gör att mycket talang går till spillo. Det enda dessa talanger behöver är att få samma uppmärksamhet och samma ekonomiska grund som politikerna ger till alla andra sporter! Sluta sätta ridsporten i skuggan!

Tiden läker alla sår. Mister man en står en tusen åter. Det var nog säkert för det bästa. Han/Hon var inte värd dig! Du kommer hitta någon bättre.

Sådana kommenterar bara haglar runt omkring så fort något sådant här händer. Ett förhållande tar slut. Någon blir dumpad. Någon blir sårad. Folk säger det för att trösta, för att vara snälla, eller kanske för att de inte kommer på något bättre att säga och det är bättre än att inte säga något alls.

Men så känner inte personen som blivit dumpad. Så känner inte människan som fått sitt hjärta utslitet och trampat på. Hur sant det än är att tiden läker alla sår så kan man inte känna så just då. Tar ett förhållande slut, om någon man älskar totalt förstör en, så är inte den första tanken att man vill komma över en sådan sak. Man vill inte hitta någon annan, man vill inte att såren ska läka. Man vill ju för sjutton inte ens att detta hemska ska hända överhuvudtaget. Man vill bara ha den man älskar nära sig, att allt ska vara bra och man vill att personen ska komma tillbaka och älska en lika mycket tillbaka, och bli den där underbara partnern man trodde man hade hela tiden.

Klichéer hjälper inte. Att höra att man är värd bättre gör inte att man automatiskt slutar älska en person. Att få höra att man ska vara glad för alla andra bra saker man har i livet förenklar inte känslan av att man förlorat det som betydde mest i ens liv.


Bild lånad från myemospace.com

 Jag vet aldrig hur jag ska bete mig i sådana här situationer. Vad säger man, om inte gamla dammiga klyschor? Vad gör man, om inte sätter sig och tröstar och säger att allt kommer bli bra? Det finns tusen saker man kan råka ut för som är värre än att bli dumpad, men det gör inte mindre ont för det. Att förlora någon man älskar av hela sitt hjärta är ingen liten sak man kan ta lätt på, som bara leder till något gott alla gånger. Att bli dumpad kan sätta djupa spår i en, även om man hittar kärleken igen senare. Och till min vän, jag vill att hon ska förstå att hon är värd bättre, att hon kommer må bättre och att hon kommer hitta någon bättre, men till dess så får hon må dåligt, hon får skrika, hon får gråta och hon får framförallt tycka att detta är det värsta som kunde ha hänt, för det är så det känns! Det är så man mår! Jag kommer finnas där oavsett för henne! 

Älskar dig min vän och tänker på dig i den här tuffa tiden. <3