På Aftonbladet har de idag haft en diskussion om pjosket inom sjukvården. Att unga söker till sjukhus för småsaker som förkylningar och skrapsår! Jag bara sitter och funderar på vart detta kommer ifrån. Jag känner inte en enda ungdom som gärna går till sjukhuset överhuvudtaget!!! Jag själv undviker sjukhus i största möjliga mån och de gånger jag varit där tycker inte jag att jag fått den hjälp jag behöver!

Det fanns möjlighet att diskutera saken tillsammans med retorikexperten Elaine Bergqvist. Jag reagerade ganska starkt på den här debatten när jag såg detta:

"Kommentar från D: Jag är 80-talist och jag och många av mina vänner går sällan till doktorn i och med att vi känner att vi inte blir trodda, så varför slösa tiden?"

Svar från Elaine Bergqvist: Bra fråga!  Sen är det många som går till doktorn och ger sig själv diagnoser som de googlat upp själva. "Varför gå till doktorn när du har doktor Google?" Så borde de kinkiga 80-talisterna tänka innan de överbelastar akuten med sina förkylningar. Rinnande näsa = förkylning = inte dödsfarligt.

Jag blev så arg på den där Elaine att jag inte visste vart jag skulle ta vägen! Problemet för D som kommenterade var ju att han/hon upplevde att de inte blir trodda och får ett svar slängt i ansiktet att om man tror man är sjuk ska man googla sig fram och sen säger Elaine att vi överbelastar sjukhusen med små förkylningar. Vad är det för svar? Nu har ju D som personen kallat sig fått ännu mer bränsle på elden så att säga för även Elaine menar ju att om man är ung och söker till akuten kan det inte vara allvarligare än en förkylning. Som sagt, man blir inte trodd om man är ung.



Jag har många kompisar födda  på 80-talet, eftersom jag är 80-talist själv. Allt från folk födda 1980 till 1989 och allt däremellan och ingen av dem är en sån som söker till sjukhuset i onödan! Däremot har både jag och flera andra råkat ut för sjukvårdens slarv och idioti för att de inte tror en! 

Exempel 1: Efter en spelning med min brors band dansade jag och några kompisar men det hela slutade med att jag helt plötsligt inte kunde andas. Jag fick ingen luft mer än små små andetag i taget och jag fick ren panik. Jag hade då några veckor tidigare fått en spricka i revbenet. En vän till mig följde med mig i taxi till sjukhuset och tvingade in mig till slut och då hade det visserligen lugnat sig lite, men då fick jag veta av sköterskorna att det inte fanns något de kunde göra. Jag skulle ta två värktabletter och gå och lägga mig sa de! Värktabletter?!?!?! Jag kunde ju för sjutton inte andas och de påstår att de inte kan göra något!! Röntga mig för att kolla att lungan inte tagit skada? Hela skiten handlade om att de inte trodde mig! 

Exempel 2: En vän till mig drabbades ofta av hemska magsmärtor och att han inte kunde äta ordentligt. Plötsligt började han svimma av ibland och fick blodblandad diarré (inte så mysigt jag vet men jag måste ju förklara hur allvarligt det är). Han gick då till vårdcentralen, inte akuten, och ville få hjälp. Samma sak för honom, han fick tabletter och ombads komma tillbaka om det blev värre. Nu blev det ju aldrig värre. Hans magsmärtor kom och gick i omgångar. Och varje gång han gick tillbaka fick han samma svar. Till slut kollapsade han  på en fest och fick åka ambulans in till akuten och där låg han i flera veckor och det togs tester  på honom. I slutändan visade det sig att han hade Crohns sjukdom, en sjukdom som gör att tarmarna stelnar. De har nu kapat bort en bit av hans tarm och han får gå på medicin resten av livet. Hade läkarna tagit honom på allvar från första början så hade det aldrig behövt gå så långt och han hade sluppit ligga en månad på sjukhus och opereras. 

Exempel 3: Min bror råkade ut för en pulkaolycka för några vintrar sedan. Han kunde inte stödja på foten. Dagen efter åkte vi in till akuten med honom och läkarna sa att det var okej för honom att stödja på foten för det var nog bara en stukning. Så det gjorde han och foten blev då bara värre och värre. Till slut fick han åka tillbaka in och då visade det sig att flera senor och ligament var skadade i foten, på grund av att han använt den, vilket han blev tillsagd att göra. Jag tror att han än idag känner av foten ibland på grund av läkarnas idiotiska misstag! 

Exempel 4: För några år sedan var jag med i en mopedolycka. Jag hade ett stort hål rakt in i knät och vi for in till akuten. Jag förklarade då för sköterskorna att jag i stort sett flygit av mopeden framstupa och landat riktigt illa rakt på bröstkorgen. Sköterskan bara nickade och log och tvättade av mitt knä och lindade om det och sen var det klart. De kollade inte upp något annat överhuvudtaget. Så nu flera år senare har jag en rygg som då och då orsakar mig en massa smärta och mina knän är helt förstörda. Jag kan inte ens cykla eller jogga och ibland låser sig knät så det gör jätteont. Hade sköterskorna gjort sitt jobb hade de kanske kollat så att knät och ryggen inte skadats mer. Egentligen borde jag fått sjukgymnastik om de hade kollat allt ordentligt så hade mina knän varit okej idag!

Exempel 5: För ganska många år sedan så märkte jag att något var fel med min kropp. Jag hade inte mensen, den hade försvunnit helt totalt. Jag var trött och grinig dessutom. Så jag åkte in till sjukhuset och förklarade mitt problem. De tog blodprov på mig och sen dröjde det flera veckor innan jag fick svaret. Jag hade brist på de flesta mineraler och vitaminer och framförallt järn. Men allt annat såg normalt ut. That's it?!? Det var inte tal om att fortsätta undersöka mig och komma fram till varför mensen försvunnit? Eftersom testerna såg normala ut?!?! Ja men något var ju tydligen fel, men det spelade visst ingen roll.

Så, hur sjutton kan de komma fram till att sjukhusen daltar och pjoskar med oss ungdomar när det klart och tydligt är så att många får fel vård. Den senaste tiden har det stått flera gånger i tidningarna om ungdomar som ringer akuten efter ambulans och inte blivit trodda och därför dött! Ska man avfärda alla ungdomar bara för att det finns några få hypokondriker!?? Och man hör ju ofta talas om äldre människor som också ringer till sjukhuset för minsta lilla.

Sjukvården i Sverige alltså....

Idag hade jag och Jonnes familj en hel diskussion om det där med pengar och att de inte gör en lycklig, att man inte kan köpa sig lycka. Så jag bara måste dra upp det här i bloggen. Jag kan hålla med om att pengar inte behöver göra en lycklig, det finns alltid andra saker att vara lycklig och olycklig över.... MEN.... Klart som sjutton att man kan bli lyckligare än man är nu om man har mer pengar!!! Jag tror däremot inte att en miljonär är lyckligare än en som har pengar nog för att klara sig. Tror det handlar om hur utgångspunkten i livet är från början.

Tyvärr lever vi i dag i en värld där pengar är det viktigaste som finns, för man klarar sig helt enkelt inte utan dem. Har man inga pengar så blir hela livet mycket, mycket tuffare än om man har det och om man måste kämpa flera gånger mer för att få leva ett normalt liv så blir man nog olycklig.



Men den där ensamstående mamman som är lycklig med sina barn och som har en drös goda vänner som hon gärna umgås med och flera hobbies hon gärna hänger sig åt, men som kämpar för att få lönen att gå ihop till alla räkningar och mat hela månaden? Om hon fick några få tusen mer i månaden så att hon aldrig skulle behöva oroa sig för att pengarna ska räcka, skulle inte hon vara lyckligare då?

Eller vad sägs om grabben som var arbetslös i ett halvår efter att han slutat plugga, men som nu hittat ett bra betalt jobb. Men nu får han utmätning på lönen för att han hamnade hos kronofogden under halvåret han var arbetslös. Tror ni inte han skulle må bättre av att vinna lite pengar på lotteri så att han kan betala av sin skuld och njuta till fullo av den lön han egentligen borde få?



Det finns faktiskt de människor vars enda bekymmer i livet är just pengar, eller snarare brist på dem. Jag vet själv hur det känns, timanställd som jag är kan jag inte ens lita på att jag får jobba tillräckligt mycket från månad till månad. Jag kan bli oerhört ledsen när folk börjar prata om att de vill hitta på saker med mig, som t ex åka på en resa, gå på någon konsert eller bio, eller även åka utomlands för jag kan aldrig garantera att jag har råd. Får jag 14 000 en månad så kanske jag ändå måste lägga undan så att jag klarar mig de månader jag bara tjänar 4000. Jag kan säga en sak. Jag hade iallafall blivit lyckligare av pengar.

Nej, allt i livet hade inte blivit en dans på rosor. Det skulle fortfarande gå upp och ner och det skulle fortfarande finnas saker som skulle göra mig olycklig. Men om jag skulle slippa alla problem som beror på pengar skulle jag ju slippa mycket olycka också.

Så vad tycker ni? Håller ni med mig eller tycker ni att pengar aldrig är något att vara olycklig över?

Jag vet att i stort sett varenda bloggare och alla i hela världen har diskuterat det jag sitter och funderar på just nu. Det där med att leva på internet och besattheten med att "finnas på FB". Jonne avaktiverade nämligen sitt konto för ett litet tag sedan, men när han  plötsligt fick veta att han skulle flytta så aktiverade han det igen, för kontaktens skull. Min mamma avaktiverade även sitt konto på grund av att hon hatade att folk kunde lägga upp bilder på henne hur som helst och efteråt var det många som skickade mail till mig för att fråga vart hon tagit vägen. 

Det där gjorde mig faktiskt lite ledsen. Varför kunde ingen ringa min mamma och höra själva? Det är inte som att man slutar att existera för att man inte finns på Facebook längre och varför kan man inte ringa varandra längre? Själv har jag fortfarande Facebook kvar men jag går kanske in där en gång i veckan eller ännu mer sällan om jag har annat att göra. Och det är ingen som ringer mig och undrar vart jag är. Däremot kan jag få mail både på FB och till min vanliga mail från "kompisar" som inte vet vart jag tagit vägen. 



Det var i stort sett samma hysteri när mobiltelefonen började bli ett internationellt fenomen. Många ojade sig över sms och att man skulle sluta ringa varandra. Hade de vetat att sociala nätverk skulle bli snäppet värre hade de nog inte klagat. Folk idag behöver inte längre ringa för att få reda på hur ens kompisar mår. Man, och resten av alla på facebook, får reda på allt om sina vänner genom uppdateringar och statusar. 

En annan sak jag satt och tänkte på. Jag hade en del människor som addade mig, exempelvis gamla klasskompisar, någon jag träffat en gång på en fest osv... Sen visar det sig en månad senare att dessa personer tagit bort en som vän på grund av att de "rensat bort folk de aldrig pratar med". Men då kan man ju fundera på varför det var värt att adda mig från början? Vi pratade aldrig i skolan, vi har inte träffats mer än en gång, vi kommer aldrig umgås som vänner... ja men varför adda mig då, bara för att ta bort mig igen. Hetsjakten på att ha flest fb-vänner är extrem. Själv har jag inte en enda människa på min lista som jag inte har träffat, förutom några få undantag men dessa undantag är i de flesta fall kusiner till mig i England som jag inte träffat än. Men kommer göra så småningom. Eller så är det gamla nätpolare från förr som hängt med sen tiden man hade ICQ i stort sett. Som jag inte träffat än men som jag chattat med i flera år.

Jag kan förstå hela tanken med att knyta nya kontakter via nätet, absolut, men en del av mina vänner har över 700 vänner och de pratar kanske bara som högst med 20 av dem. Jag själv förstår inte poängen. Ni får gärna förklara detta för mig. Har bland annat en vän som bara sitter och addar en massa tjejer som han aldrig pratar med och han är nog uppe i 800 vänner. Varav han kanske egentligen känner 200 av dem. Eller ja, kanske 300. Grabben är ganska social. :)

Jag kan säga så här iallafall, jag tycker om internet och alla möjligheter  man kan få genom att vara uppkopplad, för guds skull jag bloggar ju så det vore ganska dubbelmoraliskt om jag totalt dissade hela existensen på internet. Men jag kommer aldrig leva genom internet, jag kommer aldrig någonsin att låta internet ta upp hela mitt liv och jag kommer aldrig någonsin sätta internet framför att leva i verkligheten.

Jag brukar inte hissa saker men nu är det dags! Jag vill nämligen tokhissa:

HMV är en kedja med butiker i England som säljer film, musik, merchendise och TV-spel och allt annat som har med underhållning och multimedia att göra. Anledningen till att jag tokhissar dem är för att de för det första finns precis överallt i England! Bland annat finns det hela 4-5 butiker på Oxford Street i London. Och för det andra så är de billigare än i Sverige. Kan bero på att filmindustrin är snabbare där men filmer som fortfarande kostar 179-189 kronor i Sverige kan ligga på ca 8 pund i HMV, och de har många nya titlar som de säljer 2 för 10 pund och så hittar jag alltid en massa godbitar för typ 2-4 pund.

Den tredje anledningen är den här: 
 

Ja, synd att bilden är så liten men det är HMV exklusive, Reel Heroes. En serie filmer som fått ett omslag som är inspirerat av serietidningar. Och nej det är inte bara typiska superhjältefilmer utan andra filmer som baserats på serietidningar så som Serenity, Hellboy, Wanted, Hulken, Van Helsing, Shaun of the Dead och Hot Fuzz. Själv införskaffade jag Scott Pilgrim vs The World och Kick-Ass i denna serie och hade jag haft råd hade jag köpt hela serien!! Så jäkla snyggt! Scott Pilgrim och Kick-Ass som jag köpte fick jag dessutom för 10 pund då de båda ingick i den kampanjen köp 2 för 10. :)

Förra året när jag var i England med brorsan och Apell köpte jag typ 6 skivor på HMV. Skivor som jag aldrig ens hittar här i Sverige med The Used, Bullet for my Valentine och Bring me the Horizon. Visst de finns på Ginza, men då kostar de 169 kronor styck också. Nu fick jag skivorna för ca 4 pund styck.

Så en stor hiss till HMV! Hoppas de svenska butikerna kan inse vitsen med att hålla lägre priser på film och musik också. Jag hade köpt mer om det inte var så dyrt. Annars köper man allt i England :D

Det går att beställa från deras hemsida och det står att det är fri frakt men jag har inte testat så jag vet inte om den fria frakten gäller till Sverige. Hemsidan hittar ni annars >>>HÄR<<<

Jag tänkte att jag skulle vara lite öppen och personlig för en gångs skull. Mest för att jag behöver skriva av mig och få ut detta ur mitt system. Jag hoppas väl även att det kan hjälpa någon annan som känner samma sak som jag. Att känna att man inte är ensam.

Jag råkade ut för ganska mycket tråkigt för några år sedan, saker som ledde till ett ganska destruktivt beteende. Exakt vad för beteende vill jag inte gärna gå in på. Dessa händelser har även lett till att jag ibland kan få lite ångest eller panikattacker, något som gör att jag kan må väldigt dåligt och vara ganska nere. Posttraumatisk stress kallas det för och inget man kan göra något åt. Men jag har haft tur ändå. Jag har varit starkare än många skulle varit i min situation och ångestattackerna kommer inte speciellt ofta, och är inte heller så pass allvarliga att de påverkar mig eller min omgivning speciellt mycket. Jag verkar nog bara mest grinig, lättretlig och irriterad när jag börjar få dessa känslor, och när de väl bryter ut försöker jag för det mesta att vara för mig själv. Jag sätter mig gärna mitt ute i ingenstans, vid en sjö eller mitt inne i en skog. Ibland kan jag även ta bilen och köra iväg en runda, med musik på hög volym som jag skrålar med i tills jag mår lite bättre.

Men de senaste två veckorna har varit extremt tuffa. Jag har haft mardrömmar, sovit dåligt och haft ett konstant tryck över bröstet av ångest. Jag har haft hemska känslor och dåliga tankar som jag inte gett utlopp för. Det känns hemskt att säga men jag har inte haft tid för att få någon ångestattack. Jag har förtryckt dessa känslor ner till fotknölarna eftersom det inte har funnits tid eller tillfälle för att få utlopp för dem. Det värsta är nätterna då man känner alla dessa tankar komma krypandes och man ligger där själv och kan inte prata ut om dem på en gång. Jag vet att jag måste få utlopp för det. Jag måste få bli arg och ledsen och få ut det men jag har som sagt inte kunnat.  

Ända sedan operationen har jag ju även börjat ta p-sprutor vilket gjort att hormoner jag inte är van vid att ha har börjat vandra runt i kroppen och gjort mig extra känslig, som halvsur grädde på det torra moset. Självförtroende har jag aldrig haft något vidare men just nu är den verkligen i botten och känslorna jag har gör att jag reagerar som en PMS-bitch för minsta lilla, vilket i sin tur leder till att jag får dåligt samvete för de som påverkas av det och det ger mig ännu sämre självförtroende och så går det så i en spiral. Det är inte så att jag blir psykotiskt arg så fort jag råkar tappa något, men jag blir ledsen och sårad när det troligtvis inte ens finns något att bli ledsen och sårad för. Jag kan tolka minsta lilla ord någon säger till mig fel, eller tolka helt oavsiktliga handlingar som någon form av bevis för att någon inte tycker om mig.

Jag letar verkligen inte efter support eller tröstande ord, inte heller komplimanger. Jag söker inte ens förståelse, eftersom jag vet att sånt här kan vara svårt att förstå för någon som inte varit i samma sits. Jag vet även mycket väl att det finns de som mår sämre än mig, som har det sämre än mig och som förtjänar er support mer än vad jag gör. Det enda jag vill är att få utlopp för detta och bloggen är den tysta lyssnaren som inte ger mig en massa råd och tröstande kramar när det enda jag behöver är att få skrika rakt ut och eventuellt slå sönder något. Det faktum att jag nyss skämtade om det visar att jag redan börjar må lite bättre. För er som verkligen är oroliga kan jag lova att detta inte kommer vara för evigt, det handlar bara om att jag måste ge mig själv tiden att avreagera mig. Jag mår redan bättre i och med detta inlägget.

Jag läste en artikel av en krönikör om det här med att klä upp sig och sminka sig. Krönikören var en man, som tyckte det var underbart när hans flickvän klädde upp sig för hans skull. Att han älskade att känna sig speciell och utvald och att hon visade att hon brydde sig så pass mycket att hon ansträngde sig för att han skulle tycka om henne. Jag tyckte det var jättefint skrivet, men sen scrollade jag ner till kommentarerna. Männen höll med honom och till viss mån några tjejer, men stackaren blev alldeles överfallen av många tjejer som tyckte han var en idiot. De flesta kommentarer handlade om att tjejer redan har stor press på sig att se bra ut och att det väl ändå är insidan som man går efter, samt att tjejer inte ska behöva vara som marionetter som ska följa männens minsta önskan.

 Det gjorde mig faktiskt lite ledsen att folk måste reagera på det viset. Istället för att faktiskt läsa och inse att det handlade om att han blev glad när någon gjorde en ansträngning för hans skull så läste de in mellan raderna att han var en sexistisk mansgris som tyckte hans kvinna skulle klä upp sig och vara snygg. Jag tyckte inte alls det var det han menade. Man måste inte vara ett sexobjekt för att man klär upp sig för sin kille. Jag vet ju själv hurdan jag är vad gäller den punkten. Jag kan visa mig utan smink och gå runt i mysbyxor inför Jonne och veta att det inte spelar någon roll men jag vill samtidigt se bra ut inför honom. Inte bara för hans skull utan även för min egen.

 När jag klär upp mig känner jag mig snyggare, jag får bättre självförtroende och mår helt enkelt lite bättre vilket även avspeglar sig positivt på de runt omkring mig. Jag vill ju anstränga mig för Jonne och jag vet att han älskar mig lika mycket oavsett hur jag ser ut, men jag uppskattar det ju lika mycket om han anstränger sig för mig. Jag vill ju att han ska kunna vara stolt över att ha en flickvän som bryr sig, jag vill att vi ska kunna gå ut tillsammans och han ska kunna vara stolt över att ha en flickvän som inte går runt som en slusk jämt och ständigt. Jag kan fortfarande efter nästan ett år ihop sminka mig lite extra, klä mig i det jag vet att han tycker om och använda parfymen han gillar, bara för att åka och vara hemma hos honom och se på film. För jag vill vara snygg inför honom. Jag vill bry mig lite extra för hans skull. Och jag vet att han uppskattar det också.



Vi vill väl alla känna oss lite vackrare ibland...

 I slutändan är det väl nästan så att det inte alls är många som faktiskt klär sig för sin egen skull, egentligen. Man klär upp sig för att imponera på vänner, man klär, man klär sig på ett vis för att göra ett bra intryck vid en jobbintervju och man klär sig snyggt på fest för att imponera på andra. Till och med rabiata feminister som tycker det är fel att klä upp sig för en man klär sig ju istället tvärtom för att bevisa sin poäng. Då har man ju inte heller klätt sig för sin egen skull. De tjejer som måste få det till en sexistisk grej att man tycker om när någon bryr sig beter sig nog exakt likadant. De tycker nog inte heller det är kul om deras pojkvänner springer runt i sunkiga linnen och mysbyxor var eviga dag. De uppskattar nog också om någon anstränger sig för dem, men hur ska man kunna göra det, om man vet att de tycker att det är löjligt? Eller är det okej att män ska klä upp sig för kvinnor, men kvinnor ska slippa för att inte känna sig som dockor? Är det verkligen så fel att en man ska få känna sig uppskattad? Är jag ett hot mot det kvinnliga släktet för att jag köper presenter till min pojkvän och klär upp mig för hans skull?
 

 Är det någon annan som känner igen det här? Vad tycker ni? Ska en man kunna uppskatta ansträngningen utan att för den sakens skull se sin flickvän/fru som objekt? Klär ni upp er för någon ni tycker om? Eller tycker ni det är helt fel att göra sig "vacker" för någon man älskar?

Murphys lag har verkligen bevisat sin existens den sista tiden! Murphys lag innebär att allt som kan gå fel, kommer att gå fel!


Bevis 1: Tror ni inte det har varit en helt underbar helg med 30 grader varmt och till och med så att man kan bada? Vad är det för fel med det undrar ni? Jo, jag har på grund av den förbannade operationen badförbud i en månad!! Jäkligt kul!

Bevis 2: Ellos har rea nu när jag ska in och köpa lite sommarkläder som shorts och sånt (äger inte ett enda par shorts som passar mig längre.) Så jag går in, överlycklig över att det är ett jättebra reapris på just de shortsmodellerna jag vill ha. Då visar det sig att just de där shortsmodellerna antingen är SLUT I LAGRET, eller så finns inte min storlek kvar. Jäklar! Som tur var hittade jag ännu billigare shorts på H&M så jag klagar inte  ;)

Bevis 3: Åkte till sjukhuset för att bli frisk och på grund av operationen har jag nu ännu mer blodbrist på grund av att jag förlorade en massa blod. Mina ådror är förtorkade på grund av att jag ätit dåligt så när sköterskorna skulle ta blodprov fick de inget blod och stack mig massa gånger istället vilket resulterat i stora blåmärken typ överallt! Ser sjukare ut nu än när jag åkte in!


Men nu ska jag vara positiv! De säger att det ska regna under veckan som kommer nu. Det kan bara leda till positiva saker! Antingen är det skit samma att det regnar för jag ska ändå jobba hela veckan. Eller så kommer murphys lag slå till igen och göra så att det är underbart soligt, bara för att jag ska missa det. Men det gör inget för det är ändå härligt att solen skiner, även om jag jobbar. :)

På allmän begäran (under grovt hot från KattaStrofen) har jag nu bestämt att publicera det jag skrev om min kille Jonne. Det hela började ju med avskedsbrevet till min före detta "vän" som tvivlade så mycket på att det jag och Jonne hade var äkta och Katta skrev ett allvarligt mail till mig och sa att det kanske är svårt att förstå lite hur det blev jag och Jonne. Vi är ganska olika och det skiljer en hel del år på oss. Men sanningen är så långt från det som det bara kan bli. Sen har jag även fått kommentarer och mail från läsare som undrar varför jag skriver så lite om honom och som också undrar. Jag kommer inte avslöja några intima detaljer om honom eller vårat liv tillsammans, men jag varnar er nu.... det är sötsliskigt och jag kommer med det här inlägget att tömma mina resurser på gullighet för flera månader framöver!

*********************************************

Det är märkligt men jag hade svurit att vara singel länge när det som finns mellan oss växte fram. Jag gillade att vara singel, sköta mina egna affärer och göra vad jag vill. Nu har vi varit tillsammans i ett halvår, eller mer, men man vänjer sig så snabbt vid att alltid ha någon där. Självklart kan jag fortfarande sköta mina affärer själv och göra vad jag vill, men jag vill hellre göra dessa saker tillsammans med honom. Det finns faktiskt så otroligt många saker jag vill göra med honom, och väldigt få saker jag vill göra utan honom. Det känns mer naturligt att somna med honom än att somna själv i min säng trots att merparten av mina ”nätter” tillbringas i min egen säng ensam. Vi har sett varandras absolut värsta sidor och har inte skrämt iväg varandra. Jag vet inte hur det gick till eller varför det blev vi två och jag vet inte någonting annat än att det känns otroligt rätt. Det har under dessa 6-7 månader aldrig känts fel, inte ens när vi inte visste alls vad som var på gång mellan oss. Vi flöt med och hamnade precis där vi ville vara. Vart det är det vet vi kanske inte men det spelar ingen roll så länge det känns rätt!



*Jag tycker om hur lättsamt mitt och Jonnes förhållande är.
*Jag tycker om att vi tar det lugnt.  
*Jag tycker om att vi inte behöver sitta som klistrade på varandra.
*Jag tycker om att vi har våra egna liv.
*Jag tycker om att vi kan mysa och bara njuta av att vi är tillsammans.
*Jag tycker om att han kan skicka sms med att han saknar mig en halvtimme efter att jag åkt ifrån honom.
*Jag tycker om att jag saknar honom precis lika mycket.
*Jag tycker om att vi kan sitta och spela PS3 tillsammans och bete oss som galningar.
*Jag tycker om att vi gillar att åka samma karuseller på Liseberg.
*Jag tycker om att han visar att han bryr sig, istället för att bara påstå att det är så.
*Jag tycker om att han har förståelse för när jag är arg eller ledsen.
*Jag tycker om att han försöker trösta mig när jag är det.
*Jag tycker om att han förlitar sig till mig när han är arg eller ledsen.
*Jag tycker om att vi bara kan sitta tysta vid en sjö och fiska.
*Jag tycker om att vi båda kan släppa loss som sjutton på en konsert eller en fest.
*Jag tycker om att han inte är svartsjuk.
*Jag tycker om att vi kan kompromissa om allt från musik till vad vi ska äta för mat.
*Jag tycker om att han är noggrann utan att vara pedantisk.
*Jag tycker om att vi kan kalla varandra ”elakheter” och driva med varandra utan att det skulle
betyda något.
*Jag tycker om att han gillar hundar.
*Jag tycker om att han inte bryr sig om vad andra tycker om honom, om mig eller om oss.
*Jag tycker om att han och jag ser så lika på många saker.
*Jag tycker om att vi även kan ha skilda åsikter och respektera det.
*Jag tycker om att hans familj är härligt smågalna och att de får en att känna sig som hemma.
*Jag tycker om att han alltid säger snälla saker till mig, speciellt när jag förtjänar det minst.
*Jag tycker om att han är en av de få som faktiskt står på min sida och som förstår mig.
*Jag tycker om att jag mår bra när jag är med honom.
*Jag tycker om att jag kan lita på honom.
*Jag tycker om att han betyder mycket för mig.

Så om någon tvivlar på att det är äkta, då låter jag er stå för det. De enda som egentligen har något att säga till om vad gäller mig och Jonne, det är jag själv och Jonne.

Du läste in ditt eget patetiska beteende i det jag berättade och tvivlade på att det som finns mellan mig och min Jonne är äkta. Att jag skulle vara ihop med honom bara för att ha någon i mitt liv. Du har känt mig i över 20 år och jag har alltid hävdat att jag inte är en sådan person och jag har aldrig någonsin varit ihop med någon jag inte varit kär i. Nej, det var inget mellan mig och Jonne först, det växte fram, långsamt men också stabilt. Ja, jag vet att det skiljer en hel del i ålder på oss, men det gjorde det mellan mig och Filip också. 8 år skilde det mellan oss medan det bara skiljer 7 mellan mig och Jonne. Skillnaden är bara att Jonne är yngre. Kalla det vad du vill, men han är en vuxen människa, likväl som jag och vi kan själva ta ansvar för det vi känner. Blev det bättre för att Filip var äldre? Nej, han visade sig vara en helt häpnadsväckande omogen människa, helt okapabel till att ta hand om sig och vara vuxen. Jonne är i dina ögon fortfarande bara barnet men det är han inte! Han är så mycket mognare än vad du någonsin skulle kunna föreställa dig och framförallt en mer mogen och bättre människa än vad du någonsin kommer att kunna bli.

Anledningen till att vi inte basunerade ut för världen att vi var ihop var för att skydda oss själva och för att vi ville ta det långsamt och lugnt. Folk tar oftast saker på för stort allvar, lägger sig i andras förhållande och vill skynda på saker och ting och vi ville komma underfund med vad vårt förhållande betydde själva, utan andras inverkan. Kallar du det oäkta?! Bara för att du inte fick veta om oss redan från början? Det kan kanske bero på att du är en så labil person, att du hör av dig en gång om året och undrar varför man inte vill prata med dig. Och hör du av dig till mig eller till våran gemensamma vän så är det för att tracka ner på våra liv, bara för att du själv är så miserabel. Tro det eller ej, men du är verkligen inte den första personen jag hör av mig till för att berätta om mitt liv.

Skulle du ens kunna uttala dig om äkta kärlek? Vet du ens vad det betyder? Du som ända sedan tonåren varit beroende av att ha någon i ditt liv och aldrig kan vara singel mer än en vecka i taget. Du som blir ihop med svin så länge de har egen lägenhet så att du aldrig ska behöva flytta hem till din familj som är lika galna som du är. Du som gärna flyttar in hos dina killar efter en vecka eftersom du inte kan ta hand om dig själv. Du som stal din nuvarande man från en annan tjej, hans fru snarare, inte ens en gift man kunde du låta bli. Du som gjort slut, blivit ihop, gjort slut och blivit ihop igen med honom ungefär tjugo gånger och som är otrogen mot honom konstant fast ni har tre barn. Du som drog ner en schysst kille med ett schysst jobb och en god framtid i ditt white trash-träsk för att han ska försörja dig medan du sitter hemma och skickar sms och mejlar andra killar och påstår att du inte kan jobba för att du får ont. Ja man brukar bli lite stel första dagen på jobbet. Men du som är hypokondriker tror du har en livshotande sjukdom så fort du nyser lite.

Du som verbalt misshandlar dina barn som litar på dig mest i hela världen och kallar dem tjocka och fula medan du själv åker in på sjukhuset varannan månad för att tvångsmatas trots att du alltid varit smal som en sticka. Och du har inte en ätstörning för du äter så länge du får uppmärksamhet, men matstrejkar så fort inget händer i ditt liv, för uppmärksamhet. Du som är olyckligt förälskad i en annan kille som du varit i minst femton år trots att du dejtat båda hans bröder och att han är gift med en annan. Du som misshandlar dina djur, sparkar på din hund för minsta lilla och låser ute dina katter i ett garage fullt med dunkar med giftiga innehåll för att du envisas med att behålla dem trots att både du och dina barn är allergiska! Du som ljög om att dina barn var allergiska genom att påstå att de hade krupp när det hörs tydligt att det är astma de har, på grund av allergin! Du som efter skilsmässan på papper inte längre har rätt till dina barn eftersom du inte kan ta hand om dem, och du tycker dessutom att det är lugnt och skönt att ha det så! Hur har du ens mage att påstå att du skulle veta vad äkta kärlek är?!"

De som känner mig väl vet att jag i stort sett har hela världens samvete på mina axlar. De som föddes som egoister, helt utan samvete, de skickade väl sina samveten till mig. Detta är inget jag kan göra åt men jag känner lite nu att det gått liiiiiite över styr.


Dåligt samvete!

Häromdagen fick jag veta att min arbetsplats ska byta städfirma. Den städfirman vi har nu är privatägd och den enda anställda är ägaren. Och visst, han har gjort ett jättedåligt jobb ute i produktionen. Oftast kommer han bara dit och går runt med en golvtvättarmaskin, och ligger det något skräp eller någon pappersbit på golvet åker han runt den!! Så ska det ju inte vara. Dessutom har det visat sig att han är instämplad i nästan sex timmar, två ggr i veckan, och det tar ca 2 timmar att städa allt. Så det är väl inte så konstigt att vi bytt. Ändå får jag väldigt dåligt samvete för att vi ger han kicken.

Jag har även dåligt samvete för att jag inte hör av mig till folk. Många kompisar som flyttat som jag hela tiden skjuter upp att ringa. Har kompisar som bor ganska nära, har gott om ledig tid under lågbeläggningarna på jobbet och ingen jäkla anledning att inte ringa dem! Men så kom min underbara J till mitt försvar och sa att inga av dessa människor verkar ha gjort en minsta ansträngning för att höra av sig varken till mig eller till honom och därför borde vi inte ha dåligt samvete. Ska vi tränga oss på hos folk, eller är det kanske upp till dem att ringa och bjuda oss när de har flyttat? 

Om ni undrar så önskar jag mig en självhjälpsbok om hur man blir lite mer ego i julklapp.