Jag vet att i stort sett varenda bloggare och alla i hela världen har diskuterat det jag sitter och funderar på just nu. Det där med att leva på internet och besattheten med att "finnas på FB". Jonne avaktiverade nämligen sitt konto för ett litet tag sedan, men när han  plötsligt fick veta att han skulle flytta så aktiverade han det igen, för kontaktens skull. Min mamma avaktiverade även sitt konto på grund av att hon hatade att folk kunde lägga upp bilder på henne hur som helst och efteråt var det många som skickade mail till mig för att fråga vart hon tagit vägen. 

Det där gjorde mig faktiskt lite ledsen. Varför kunde ingen ringa min mamma och höra själva? Det är inte som att man slutar att existera för att man inte finns på Facebook längre och varför kan man inte ringa varandra längre? Själv har jag fortfarande Facebook kvar men jag går kanske in där en gång i veckan eller ännu mer sällan om jag har annat att göra. Och det är ingen som ringer mig och undrar vart jag är. Däremot kan jag få mail både på FB och till min vanliga mail från "kompisar" som inte vet vart jag tagit vägen. 



Det var i stort sett samma hysteri när mobiltelefonen började bli ett internationellt fenomen. Många ojade sig över sms och att man skulle sluta ringa varandra. Hade de vetat att sociala nätverk skulle bli snäppet värre hade de nog inte klagat. Folk idag behöver inte längre ringa för att få reda på hur ens kompisar mår. Man, och resten av alla på facebook, får reda på allt om sina vänner genom uppdateringar och statusar. 

En annan sak jag satt och tänkte på. Jag hade en del människor som addade mig, exempelvis gamla klasskompisar, någon jag träffat en gång på en fest osv... Sen visar det sig en månad senare att dessa personer tagit bort en som vän på grund av att de "rensat bort folk de aldrig pratar med". Men då kan man ju fundera på varför det var värt att adda mig från början? Vi pratade aldrig i skolan, vi har inte träffats mer än en gång, vi kommer aldrig umgås som vänner... ja men varför adda mig då, bara för att ta bort mig igen. Hetsjakten på att ha flest fb-vänner är extrem. Själv har jag inte en enda människa på min lista som jag inte har träffat, förutom några få undantag men dessa undantag är i de flesta fall kusiner till mig i England som jag inte träffat än. Men kommer göra så småningom. Eller så är det gamla nätpolare från förr som hängt med sen tiden man hade ICQ i stort sett. Som jag inte träffat än men som jag chattat med i flera år.

Jag kan förstå hela tanken med att knyta nya kontakter via nätet, absolut, men en del av mina vänner har över 700 vänner och de pratar kanske bara som högst med 20 av dem. Jag själv förstår inte poängen. Ni får gärna förklara detta för mig. Har bland annat en vän som bara sitter och addar en massa tjejer som han aldrig pratar med och han är nog uppe i 800 vänner. Varav han kanske egentligen känner 200 av dem. Eller ja, kanske 300. Grabben är ganska social. :)

Jag kan säga så här iallafall, jag tycker om internet och alla möjligheter  man kan få genom att vara uppkopplad, för guds skull jag bloggar ju så det vore ganska dubbelmoraliskt om jag totalt dissade hela existensen på internet. Men jag kommer aldrig leva genom internet, jag kommer aldrig någonsin att låta internet ta upp hela mitt liv och jag kommer aldrig någonsin sätta internet framför att leva i verkligheten.