Jag tänkte att jag skulle vara lite öppen och personlig för en gångs skull. Mest för att jag behöver skriva av mig och få ut detta ur mitt system. Jag hoppas väl även att det kan hjälpa någon annan som känner samma sak som jag. Att känna att man inte är ensam.

Jag råkade ut för ganska mycket tråkigt för några år sedan, saker som ledde till ett ganska destruktivt beteende. Exakt vad för beteende vill jag inte gärna gå in på. Dessa händelser har även lett till att jag ibland kan få lite ångest eller panikattacker, något som gör att jag kan må väldigt dåligt och vara ganska nere. Posttraumatisk stress kallas det för och inget man kan göra något åt. Men jag har haft tur ändå. Jag har varit starkare än många skulle varit i min situation och ångestattackerna kommer inte speciellt ofta, och är inte heller så pass allvarliga att de påverkar mig eller min omgivning speciellt mycket. Jag verkar nog bara mest grinig, lättretlig och irriterad när jag börjar få dessa känslor, och när de väl bryter ut försöker jag för det mesta att vara för mig själv. Jag sätter mig gärna mitt ute i ingenstans, vid en sjö eller mitt inne i en skog. Ibland kan jag även ta bilen och köra iväg en runda, med musik på hög volym som jag skrålar med i tills jag mår lite bättre.

Men de senaste två veckorna har varit extremt tuffa. Jag har haft mardrömmar, sovit dåligt och haft ett konstant tryck över bröstet av ångest. Jag har haft hemska känslor och dåliga tankar som jag inte gett utlopp för. Det känns hemskt att säga men jag har inte haft tid för att få någon ångestattack. Jag har förtryckt dessa känslor ner till fotknölarna eftersom det inte har funnits tid eller tillfälle för att få utlopp för dem. Det värsta är nätterna då man känner alla dessa tankar komma krypandes och man ligger där själv och kan inte prata ut om dem på en gång. Jag vet att jag måste få utlopp för det. Jag måste få bli arg och ledsen och få ut det men jag har som sagt inte kunnat.  

Ända sedan operationen har jag ju även börjat ta p-sprutor vilket gjort att hormoner jag inte är van vid att ha har börjat vandra runt i kroppen och gjort mig extra känslig, som halvsur grädde på det torra moset. Självförtroende har jag aldrig haft något vidare men just nu är den verkligen i botten och känslorna jag har gör att jag reagerar som en PMS-bitch för minsta lilla, vilket i sin tur leder till att jag får dåligt samvete för de som påverkas av det och det ger mig ännu sämre självförtroende och så går det så i en spiral. Det är inte så att jag blir psykotiskt arg så fort jag råkar tappa något, men jag blir ledsen och sårad när det troligtvis inte ens finns något att bli ledsen och sårad för. Jag kan tolka minsta lilla ord någon säger till mig fel, eller tolka helt oavsiktliga handlingar som någon form av bevis för att någon inte tycker om mig.

Jag letar verkligen inte efter support eller tröstande ord, inte heller komplimanger. Jag söker inte ens förståelse, eftersom jag vet att sånt här kan vara svårt att förstå för någon som inte varit i samma sits. Jag vet även mycket väl att det finns de som mår sämre än mig, som har det sämre än mig och som förtjänar er support mer än vad jag gör. Det enda jag vill är att få utlopp för detta och bloggen är den tysta lyssnaren som inte ger mig en massa råd och tröstande kramar när det enda jag behöver är att få skrika rakt ut och eventuellt slå sönder något. Det faktum att jag nyss skämtade om det visar att jag redan börjar må lite bättre. För er som verkligen är oroliga kan jag lova att detta inte kommer vara för evigt, det handlar bara om att jag måste ge mig själv tiden att avreagera mig. Jag mår redan bättre i och med detta inlägget.