De som känner mig väl vet att jag i stort sett har hela världens samvete på mina axlar. De som föddes som egoister, helt utan samvete, de skickade väl sina samveten till mig. Detta är inget jag kan göra åt men jag känner lite nu att det gått liiiiiite över styr.


Dåligt samvete!

Häromdagen fick jag veta att min arbetsplats ska byta städfirma. Den städfirman vi har nu är privatägd och den enda anställda är ägaren. Och visst, han har gjort ett jättedåligt jobb ute i produktionen. Oftast kommer han bara dit och går runt med en golvtvättarmaskin, och ligger det något skräp eller någon pappersbit på golvet åker han runt den!! Så ska det ju inte vara. Dessutom har det visat sig att han är instämplad i nästan sex timmar, två ggr i veckan, och det tar ca 2 timmar att städa allt. Så det är väl inte så konstigt att vi bytt. Ändå får jag väldigt dåligt samvete för att vi ger han kicken.

Jag har även dåligt samvete för att jag inte hör av mig till folk. Många kompisar som flyttat som jag hela tiden skjuter upp att ringa. Har kompisar som bor ganska nära, har gott om ledig tid under lågbeläggningarna på jobbet och ingen jäkla anledning att inte ringa dem! Men så kom min underbara J till mitt försvar och sa att inga av dessa människor verkar ha gjort en minsta ansträngning för att höra av sig varken till mig eller till honom och därför borde vi inte ha dåligt samvete. Ska vi tränga oss på hos folk, eller är det kanske upp till dem att ringa och bjuda oss när de har flyttat? 

Om ni undrar så önskar jag mig en självhjälpsbok om hur man blir lite mer ego i julklapp.