Jag har tänkt på detta inlägg ett bra tag nu. Bollat fram och tillbaka med tanken på att publicera det eftersom jag vet att detta är ett väldigt känsligt ämne för en hel del. Men jag får hoppas att de som läser detta inte tar det jag skriver som någon form av kritik mot föräldrar, utan det här är enbart en skildring av hur det kan vara för oss som inte har barn... och som väljer att ha det så.


Jag har många vänner som är föräldrar, eller som är på väg att bli det och jag tycker det är underbart att de har valt detta och jag är jätteglad för deras skull och njuter lika mycket av deras lycka som de gör. Jag kan förstå att det är något speciellt med att ha ett barn. Men...

...jag vill inte ha barn själv. Och det är när detta kommer fram som jag möts av en sådan skepcis att det nästan är löjligt. Jag får höra allt ifrån att jag snart kommer ändra mig för att jag snart är 30, till att jag är egoistisk då det finns de som inte kan skaffa barn trots att de inte vill något annat.  

För det första undrar jag varför jag måste bli sugen på barn för att jag närmar mig 30? Är det någon magisk ålder då man automatiskt måste vilja ha barn? Ska man skaffa sig ett barn ska det väl vara för att man själv vill ha ett barn? Inte för att det finns någon samhällsnorm som säger att det måste ske innan en viss ålder... Och att jag är egoistisk? Ja, vad hjälper det barnlösa par om jag får en unge? Isåfall är det väl bättre att ställa upp som surrogatmamma? Eller ska man adoptera bort sitt barn för att kunna ge någon chansen att bli föräldrar då? Nej, hur hade folk sett på mig då? Hur hade jag själv känt? Det är klart att det finns de som så hemskt gärna vill ha egna barn och som inte kan och jag tycker synd om dem, det gör jag. Men det hjälper inte dem att andra runt omkring dem skaffar barn eller hur?

Det är så konstigt att människor idag tycker att det är helt okej att man tänker efter både en eller två gånger om man ska beställa en hamburgare eller chicken nuggets på McDonalds.  Det är helt okej att man väger för- och nackdelar inför köpet av en ny tv. Ska man skaffa hund så tycker folk att man ska se till att allt i livet är ordnat så att hunden får det så bra som möjligt. Men när man väntar med att skaffa barn så är man helt plötsligt en konstig människa. Att skaffa barn när man inte har fast jobb, inte har bra inkomst och bor i en liten tvåa mitt inne i stan vid en trafikerad väg är tydligen en bra sak, men skulle jag skaffa hund när jag hade det så hade folk kallat mig ansvarslös och olämplig som hundägare.


En av många anledningar till att jag inte vill ha barn just nu är för att jag sett så många fall där människor blir föräldrar innan de är redo. Det är en ständig kamp med ekonomin och tiden och att få vara sig själv en stund. Att resa bort och ta det lugnt är inte tala om. Att festa med vännerna är bara att glömma. Folk får gärna kalla mig egoist men jag vill festa klart, jag vill växa upp, jag vill lära mig, jag vill resa och upptäcka och leva livet själv innan det blir tal om att ens skaffa hund! Än mindre barn, om jag någonsin skulle vilja ha ett. Men jag är hellre egoistisk nu, när jag inte har ett barn att tänka på. Jag har dessutom upplevt hur det kan vara att ha barn. Min ex-sambo hade två söner. Visserligen var de inte så små då när vi var tillsammans utan skötte mycket själva, men jag fick ändå uppleva hur det är att hela tiden behöva ha maten planerad till en viss tid, att se till att det är tyst när det ska sovas. Det ska lekas och städas och göras läxor. Det var många saker som jag kanske velat göra men som inte var möjligt. Jag gillade de där grabbarna och jag klandrar ABSOLUT INTE dem, men ett liv med barn var inte alls för mig. Och jag känner fortfarande att det är så.


Det finns faktiskt många personer här i Sverige som väljer att vara barnlösa och det har egentligen inget med egoism att göra. Är det egentligen ett bevis på respekt och hänsyn mot barnlösa föräldrar bara för att man skaffar barn när man själv inte är redo? Det finns människor som inte kan ha hund på grund av allergi, fast de önskar sig det mest av allt i hela världen. Borde inte alla som kan ha hund skaffa det då? För att visa respekt?


Att få ett eget barn är kanske det mest underbara som kan hända en människa, jag tvivlar inte alls på det. Men då ska det ju vara ens eget val och önskemål. Jag skulle själv inte vilja bli övertalad att skaffa barn eftersom jag vet själv att oavsett hur mycket jag än skulle älska det barnet så skulle livet bli odrägligt för mig, barnet och pappan till barnet, för att livet just nu inte är ultimat för att ge ett barn det liv jag skulle vilja ge. Ska jag någonsin skaffa barn så ska ALLA andra bitar i livet ha fallit på plats först. Bostad, ekonomi, jobb, kärleken och livet i sig!


Ska jag behöva be om ursäkt för att jag tänker efter när det gäller något så viktigt?